Till och med ismannen

Läser en liten notis om ismannen som hittades på en glaciär i Alperna. Han kallas för Ötzi och hittades 1991. Hands tänder var stadda i upplösning, sannolikt en effekt av en dålig näringsfattig och ensidig kost. Troligen åt han mestadels gröt och bröd, inte så mycket annat. Har läst om det flera gånger, hur dåligt tandstatus gamla skelett har, när deras kost mest bestått av kolhydrater till största delen.  Trots att spannmålet med all säkerhet var näringsrikare än den manipulerade gröda vi har idag. Och för egen del kan jag med säkerhet säga att mitt tandstatus är mycket bättre sedan lågkolhydratkosten gjorde entré i vårt hus. Jag har skrivit om det tidigare, hur min tandsten snart är ett minne blott. Men när jag läser om ismannen påminns jag än en gång över hur stor påverkan kolhydraterna har i våra liv. Något felsteg hit eller dit, det handlar inte om, det handlar om den kost man huvudsakligen äter. Och jag har fått höra om min saliv. Tandläkare efter tandläkare har sagt att det handlar om salivens sammansättning över hur mycket tandsten man får. Kanske har min saliv blivit annorlunda utifrån att jag nobbar kolhydrater och socker. I stort sett. Eller också. ELLER OCKSÅ har de inte haft koll på vad som orsakar vad. Klart är att när jag var hos tandhygienisten för några veckor sedan så hade jag lite, väldigt LITE tandsten. Då hade jag inte varit där på länge, över ett år. Tidigare gick jag två gånger om året och hade mycket. Vilken skillnad! Och stackars dig isman, du hade inget val. Men det har vi.

Månevaken

Strålar av månsken ner i den kala trädgården. Det lyser som i en skräckfilm, skuggorna skickas som långa pelare i raka streck. Det är en kylig natt. Jag tassar ut på verandan. Barfota. Det är stilla och lite fuktigt i luften. Men månen dansar över gräsmattan som ännu inte blivit grön. Någonstans. Blåsipporna har gömt sina hättor och trädgårdsmöblerna som jag så övermodigt bar ut i helgen, de ser så bortkomna ut. Väntande förgäves. Och jag är inte sömnig. Fast trött. Inte samma sak. Och månen, ja den är full i natt. Hel. Rund och vacker. Men kylig. Lite svårt att hantera den här månevakenheten ibland. Kaminen drar igång. Tänker på allt och ingenting. Men klart är att månen håller mig vaken, hur har du det med din månekänslighet?

Pollenallergi och hosta

Den där hostan, som jag skrivit om många gånger. Först när den besvärade mig och sedan när den var borta. Nu har jag hostat i två dagar. Lite. Men ändå. Jag har haft någon slags vårinfluensa i veckan. Legat och vilat. Snorat. Huvudvärk. Lite halsont och sådär har det rullat runt lite. I förrgår kom hostan. Lite rädd blev jag. Det ska erkännas. Är den tillbaka nu? Men den är bara en del av influensan. För jag hostar. Men inte sådär vanvettigt. Inte skrällande. Inte så jag-nästan-tappar-andan. Nä. Vanlig hosta. Och det måste betyda att den inte vill bo i min kropp mer. Den är bara här en sväng. Ett symtom bland de andra. Jag vet att det är Indienvistelserna och behandlingarna där. Men också. Också den kost jag äter. Pollenallergin brukar vara i full gång så här års. Men än så länge har den väntat. Jag hoppas att den också inte kommer att komma tillbaka. Vidunderligt. Kan man nog säga att det är. För hostan är på väg bort. Det kliar inte och ja jag skriker nästan peppar peppar ta i trä och vill sudda ut det jag skrivit. Men det är ett faktum. Den pollenallergi som brukar uppträda från februari i mina ögon och mitt svalg, den tiger still. Håll tummarna att den inte vill in i min kropp!

Honung

Honung. Jag är lite skrovlig och då är det bra med honung. Redan som barn fick vi dricka honungsvatten om vi hostade och skrällde och halsen var tjock. Men i alla ayurvedakretsar har jag hört att honung ska aldrig hettas upp. Den ska "ätas" kall. Men när det gäller honungsvatten har jag inte brytt mig. Men plötsligt gör jag det. Bryr mig. Tänker på en av mina yogavänner som bor i Paris och som är bördig från Japan. Hon är en underbar person. Försynt. Stark. Otroligt kunnig inom ayurvedan. Hon förmanade mig verkligen att inte hetta upp honungen. It destroys all the good things with honey, you have to take it cold. Så jag gör det. Tar en sked honung. Sedan kokar jag vatten och dricker det. Bara som det är, kokt hett vatten. Om jag märker någon skillnad. JA. Jag svettas plötsligt floder. Jag tror att det är honungen med sin antibakteriella förmåga gör det. Jag har druckit lika mycket heta drycker innan, men inte på samma sätt som nu. Och jag är en som har svårt för att svettas. Mitt inre är torrt. Om ni förstår mig? Men det heta vattnet gör att jag lindrar mitt svalg. Honungen bygger på med sina läkande egenskaper. Nu tror jag faktiskt att jag gör precis som man ska Med honung. Hur tänker du?

Det där med ekologiska varor

Så ofta vi kan handlar vi ekologiskt. Ibland är det sjukt stora skillnader i pris, som när en ekologisk avocado kostar 30 kr. EN. Då blir det crazy och jag har all förståelse för att man inte alltid har råd. Men ibland har de ekologiska till och med varit billigare. Men varorna kommer mer och mer och jag tror att vi alla är glada för det. En del säger att det inte är så stor skillnad i smak. Jag tycker ALLTID att de ekologiska smakar bättre. Mitt senaste goda köp var kokosmjölk, den feta sorten på burk. Det var första gången jag hittade den i ekologisk variant. Och den är så god. Smälter. Mjuk och krämig. Helt underbar. Gott till bär. Gott till det mesta som man vill ha en liten piff till. Pannkakor, våfflor eller plättar. Lite bär och så den här krämiga härligheten. Gott är för klent uttryck helt enkelt. Heja ekologiskt!

Mikrovågsugn

Jag använder inte mikrovågsugn. Inte hemma, inte på jobbet. Jag har inget som helst behov av den och jag är så glad att den inte följde med oss ut till huset för snart två år sedan. Jag vet att många familjer använder den hela tiden, man kanske är många och kommer olika tider osv. Vi har också haft det så till viss del tidigare. Men inte nu. Men på många arbetsplatser är det vad som erbjuds i fikarum och lunchrum. Hos oss har vi tre mikovågsugnar på rad. Det är allt. Och jag vill inte ta med mig lunchlådor där jag ska behöva värma maten och dränera den på energi och näring. Men det är svårt. Nu när det blir varmare är det lättare, man kan ha en sallad eller kall mat. När det kommer till kritan är jag kanske lite bekväm. Tycker att jag har gjort klart det här med matlådor. Men jag vägrar mikra maten. Hur gör du?

Salt tjej

Skrev för några dagar sedan om att jag börjat gilla lakritssmaken. Men kanske är det gömt i att jag är sugen på salt? Ganska ofta faktiskt. Aldrig tidigare när jag åt kolhydrater och sött. Det låter som en motsättning, eller hur? Själv förstår jag inte riktigt hur det hänger ihop, men hänger ihop det gör det. Kanske behöver kroppen salt också? Vi som fått det itutat att det är farligt med salt. Men aldrig med socker. Men om man vänder på steken, vad händer då? Om den sockriga människan blir en salt tjej? Hur har du det med dina cravings? Eller har du inga kanske?

regn

Idag önskar jag mig regn. Mjukt och stilla. Eller hårt och strilande. Det spelar ingen roll vilket just nu. Vi har haft den dammigaste våren som jag kan komma ihåg. Javisst har vi haft sol. Massor. Med kalla nätter. Men snön. Den ligger där på åkern och bara ligger. Tänker inte flytta sig i första taget. Ja okay, jag kan leva med kyla, vinden brukar vara värre för mig, men nu - nu räcker det. Och längtan efter regnet kom över mig. Att vända sitt ansikte mot en regntung himmel. Att bara stå och ta emot det  mjuka vattnet. Att bli sådär blöt ända in genom kläderna och för att huttrande ta av sig dem lite senare. Jag gillar det! Mest det där regnet som löser upp, blöter upp, mjukar upp och som får allt att bli lite  renare, lite närmare allt på något vis. Nära. Mjukt. Regn. Nu?

Och när jag kliver ut för att åka hem så blöter regnet mina kinder och mitt hår. Det är varsamt. Tvättar bort all smutsig snö. Jag blir lycklig. Min dammiga bil är blankare och jag kör sakta. Trevlig helg!

Lakrits

När jag var en godisråtta, en konsument av smågodis åt jag alltid det söta. Det sockriga. Har aldrig gillat lakrits. Men nu. Nu har jag fått lakritspastiller som det räcker med att ta en liten och så är jag nöjd. Pastiller som inte innehåller något annat. Har också sett lakritspulver i en del recept inom lågkolhydratvärlden. Och testat. Det är GOTT. Och inte alls min smakpreferens från tidigare. Kan du känna igen dig? Läser det här:

Lakritsrotens medicinska verkan sägs vara:

Slemlösande, inflammationshämmande, hostdämpande, milt laxerande, milt lugnande, urindrivande, ökar salivproduktionen, läkande effekt vid magsår, illamåendeshämmande och naturligt blodtryckshöjande. Lakrits sägs också öka förbränningen, minska aptiten och fungera som afrodisiakum.

Som vanligt varnar man för överkonsumtion, men det gäller ju allt. Gillar du laktrits?

Den stora hostan

Den stora hostan. Som var anledningen till att jag påbörjade min lågkolhydratkost. Hostan som varit min följeslagare i många år och som har diagnostiserats olika eller inte alls. Alltifrån frågetecken kring astma, kol(!!), gnidningsljud på lungorna till att det bara är ett virus, har följt mig på min väg på vårdcentralerna någon gång per år. Jag har haft mycket trassel med luftvägarna tidigare, bronchit varje år, lunginflammation några gånger osv. I början så brydde jag mig nästan inte, som om jag registrerade men inte tog in det. Mitt sätt att se på kroppen som tidigare mest betydde att ignorera kroppen. Men med yogan kom varseblivningen och längtan till varsamhet med kroppen.
   Men som sagt, efter att ha läst på ordentligt om LCHF i många forum, bloggar och böcker bestämde jag mig för att testa. Mest för att kolhydrater främjar inflammationstillstånd i kroppen. Och jag tänkte att mina luftrör hade varit konstant inflammerade och behövde en vila. Och efter några veckor var mitt andningsljud rent. Rent! Vågade inte tro på det men efter 14 månader står det sig. Och bara det i sig är fantastiskt. Men mest nu när jag varit lite småkrasslig och förkyld och hostan inte kommer! Kanske låter det banalt för dig men för mig är det en smärre revolution. Jag är snorig. That's it. Inget mer. Och nu målar jag kanske fan på väggen och behöver ta i trä hundra gånger. Men det spelar ingen roll. Den stora hostan rullar inte runt längre. Bara det. Bara det :)

Njuta

Att äta och njuta. Att äta tills man är mätt. På ett skönt sätt. Alla dagar. Det måste väl ändå räknas till att njuta? Jag äter en bit lax, färsk citron. En avocado som jag vispar ihop med äkta majonnäs och lite flingsalt. Det räcker. Det enkla är det goda. Det icke tillkrånglade. Njutmetoden. Nog är det härligt?!

Yogisk vilsam dag

En äkta yogini. Det är vad jag känt mig som idag. Stannat hemma. För trött helt enkelt. Vilade på förmiddagen. Gjorde ett långt yogapass vid lunch, så pass att jag blev svettig. Åh det var himmelskt. Ätit strikt lågkolhydratkost. Druckit kaffe med kokosfett i. Gjort ghee i ugnen för första gången! Det var hur lätt som helst. Temperaturen på 100 grader. Ett halvt kilo smör ekologiskt, osaltat i en ugsnform.



Stod inne ungefär en timme. Efter timmen fanns det klargula lysande vätskan där. Med ytan täckt av det som ska bort.











Hällde vätskan genom ett filter, ett slags evighetsfilter till melittahållare.

Ställde den på en tillbringare och vips rann det gula ner och det vita klägget stannade kvar. Lätt som en plätt. Har slut på fina glasburkar så det får jag köpa mig imorgon, men i tillbringare med ett lätt lock är det också ok. Men inte lika snyggt kanske :)

Dricker fint te på eftermiddagen på trappen. Grannens katt kommer och rullar sig i gruset. Jag känner mig slak. Det är nog mer vila som ska till. Jag gör inget annat. Väntar in mig. Trevlig helg hörni!

Tre dagar

Tre dagar av sötsug. Innan det tonat bort. Varje gång jag velat ha något sött har jag försökt äta något fett. Istället. Min kropp är fortfarande felprogrammerad efter år av fettskrämda råd och av att äta kolhydrater. Men det funkar med fett! Sötsuget är över för nu, känns det som och jag tassar vidare. Det svåra är att få i sig fett mitt på dagen. Men nu har jag tänkt på att jag kan ta med mig ghee, klarnat smör. Det tål nämligen rumstemperatur efter att det har klarnats. Ikväll är det jag som ska göra ghee. Förut har jag kokat det på spisen, dvs man kokar ett paket ekologiskt osaltat smör i en kastrul och silar bort det som flyter upp i form av slaggprodukter. Tar ungefär en timme och kvar blir en klargul vätska som stelnar till klarnat smör. Bra både utanpå och inuti kroppen. Fick ett tips om att göra det i ugnen i en form så ikväll testar jag. Hur gör du ditt ghee?

There is a crack in everything - that is where the light gets in

Såg Jan Johansen på tv, han och hans fru har skrivit en bok om hans väg ur alkoholismen och deras sätt att bygga upp sin tillvaro på nytt. Det där att plötsligt skall allt ske på nykter bas där det mesta skett i ett slags töcken, i en nyans av ett rus. Allt. I tillvaron. För en av dem. Och jag som arbetat med ungdomsmissbrukare känner igen resonemanget. Om att sluta är ingen konst i sig. Egentligen. Det är när vardagen tar vid och man ska vara utan. Vad man än väljer till så kan känslan, längtan och lusten efter det andra finnas kvar. Starkt inombords. Jag tror det vore naivt att inte räkna med det. Logik har inget med det hela att göra. Något annat är starkare. Jan Johansens fru berättade att hon många gånger hade velat att han skulle börja dricka igen. För att få det som det var tidigare. För henne också. För det krävde något av henne.
   Den där diskussionen startar en tråd inom mig. En tråd av förvecklingar åt olika håll. Som en rysk roman med vindlingar än hit. än dit. Tänker på en vän jag haft som var tvungen att äta medicin för att klara av att sluta röka. Och hur hon utåt sett hejade på sig själv om hur duktig hon var. När hon var tvungen att ta till kemisk hjälp för att hjälpa sig själv. Inget fel i det. Mera så att man borde stå för skröpligheten man kan ha som människa. När man tar till hjälp. Eller som Leonard Cohen uttrycker det- there is a crack in everything, that is where the light get in. Det är så vackert. Så sant. För mig. Att det alltid finns en reva. En tanke. En vidare fundering.
   Så när jag levt med en ny kost i 13 månader. I stort sett. Så träder en annan bild fram. Ibland är det krångligt. I farten de första 10 månaderna brydde jag mig inte. Inte ett dugg. Men sedan. Har annat kommit in. Och den där längtan efter att inte krångla. Nä. Jag krånglar inte, ändå finns den där. Av att göra som alla andra. De flesta andra. Jag kommer inte att återgå till kolhydrater i form av socker och stärkelse. Vill inte äta gluten. Men ändå har jag en slags beteende som över tid visat mig hur starkt något kan vara. Kan det vara ett beroende? Nej, det känns hårt att uttala. Kanske mer som vanor som är svåra att släppa. För att vanorna hänger ihop med social samvaro. Mys. Jag vet inte. Inte alls. Jag vill bara vara så ärlig jag kan, för jag vet att när jag är det, finns det alltid någon annan som känner igen sig.
   Jag vill inte ha en blogg där jag klappar mig själv på bröstet och säger hur duktig jag är av att välja annorlunda. Jag vill redovisa vad jag mår bra på. Men också mina tvivel. Mina tillkortakommanden som hänger ihop med en känsla, en doft, en längtan ett sug. Efter något som jag sagt nej tack till. Kan du känna igen dig?