Sköldkörtelproblem? Stå på dig!

För 13 år sedan förnyade jag mitt pass. När jag tittade på bilden av mig själv såg jag plötsligt att min hals såg så tjock ut. Svullen. Jag gick till vårdcentralen som konstaterade att jag hade struma (all förstoring av sköldkörteln kallas det). De tog blodprover, konstaterade att jag har normala blodvärden. Fick en remiss till öron-näsa-halsavdelningen på vårt sjukhus. Där möter jag en specialist ett flertal gånger. Som sticker i min hals med långa nålar och försöker få ett "utbyte" som han kallar det. Varje gång får han sticka flera gånger för först kommer bara blod. Sedan lite slem, som min förstoring verkar bestå av. Han vill först operera mig men ändrar sig sedan helt och får för sig att jag vill operera mig. Vilket jag verkligen inte vill. Om det inte är absolut nödvändigt. Allt faller sedan i glömska hos sjukvården och jag har kallats på någon slags kontroll vart tredje år.
   Kruxet är att när jag upptäcker förstoringen inser jag också att min viktuppgång på 8 kg kanske hänger ihop med det hela. Att min stora trötthet gör det. Min känsla av att inte riktigt känna igen mig själv. Men detta avfärdas kategoriskt av alla olika läkare jag träffar i samband med detta. Jag tror själv att det hänger ihop, så väl känner jag min kropp, men alla säger att jag har normala värden. Min viktökning blir nästan omöjlig att tappa. Trots hård träning. Trots diet. Så jag slutar med dieten. Och inte förrän jag börjar resa till Indien på behandlingar samt  äta LCHF tappar jag det jag lagt på mig tidigare. men det är en bisak. Egentligen är det själva struman det som intresserar mig. Varför har jag fått den? Och framför allt, vad påverkar den?
   Jag har en god vän som är läkare och vidsynt. Hon har nu försett mig med en del artiklar där man visar på att det finns en annan inriktning inom läkarvetenskapen. De som menar att blodtester inte räcker för att fastställa rubbningar av sköldkörtelhormoner, de menar att man ska mäta dessa hormoner i dygnsurin. Men etablerade forskare har avfärdat detta. Ändå börjar det röra på sig i läkarleden. En del inser att den här delen av vården varit eftersatt, att kunskapen ofta saknas hos allmänläkare. Detta läser jag i tidskriften Medicinsk access nummer 3, 2009:
"Föreställ dig detta scenario - Du har oförklarligt gått upp i vikt, trots att du äter mindre än vanligt och tränar frekvent, håret fastnar i drivor i duschsilen. huden är ödlelikt torr och du har tappat både energi och ditt goda humör. Det känns verkligen allt annat än bra och du känner inte igen dig själv. Dessutom är du troligen kvinna. du har kanske läst någon artikel om hypotyreos eller tänkt att det måste vara något fel med hormonerna. Det som händer på vårdcentralen kommer troligen att göra dig om möjligt ännu mer nedstämd än innan. I nio fall av tio kommer läkaren inte att koppla dina symtom till hypotyreos. Därför kommer läkaren inte att vilja ta prover för att bekräfta eller utesluta sköldkörtelproblem. Inte ens om du som patient insisterar på det. Och om du mot förmodan kommer att få ta prover kommer läkaren i många fall att inte kunna tyda provsvaren eller konstatera att visst du mår inte bra men dina värden ligger inom referens så i praktiken är du frisk" .
   Det är som att läsa min historia förutom att jag inte tappat håret. Jag hade också en svullnad i sköldkörteln, vilket inte alla får. Det kanske avgjorde att jag fick ta prover, för att de såg något på utsidan. Men eftersom proverna inte visade något blev jag på något sätt konstaterad frisk fast jag hade kvar mina symtom och svullnaden.
   Nu har jag ju  hittat andra vägar till hälsa men det har tagit lång tid, kanske onödigt lång tid. Tänk om jag hade haft en kunnig läkare längs vägen. Eller åtminstone en som hade lyssnat. Jag skriver det här för att du som eventuellt känner igen dig inte ska tappa modet utan stå på dig.