Vind. Storm. Hela huset skallrar. Egentligen borde det vara mysigt att vara inne men det är det inte. Det är nästan lite läskigt. Inget händer. Vi hör bara hur vinden tar tag och sedan virvlar runt. Sveper runt husknuten. Och ja. Jag vet inte hur jag ska säga det. Men varje gång det blåser hårt, då är mitt andetag hopkopplat med vinden. På något vis. Nej, jag tänker inte ens på det förrän jag upptäcker hur det rasslar och rosslar i mig. Samtidigt som vinden friskar i. Kan det vara något jag inbillar mig? Tja, det kanske det är. Hursomhelst. Idag, efter stormen Dagmars framfart som dragit upp två träd med rötterna alldeles i skogskanten bakom oss så är andetaget som vanligt igen. Men natten igenom har jag hostat. Hostat och harklat. Det har rosslat och andningen har hoppat upp ett pinnhål i kroppen. Precis det jag INTE vill. Men den där vinden. Den är inte att leka med. Inte för träd och hus och människor. Speciellt inte för mig med en bröstkorg som protesterar varje gång. Annars önskar jag att ni sitter i hela hus, har trädfria gator och att elektriciteten finns där ni behöver den. God fortsättning!
