Sockrad plast

Julskum. Som jag gillat det. Som den sockerråtta jag är. Men sockret har ju minimerats i mitt liv. Trots det blir jag sugen på sött ibland. Nu har jag lärt mig att egentligen behöver jag fett när jag blir sugen på sött. Att jag någonstans programmerat om mig och att det tar tid för kroppen att hitta tillbaka. Ibland faller jag ändå för frestelsen. Och det är bara skräp jag är sugen på! Jag erkänner. Smågodis. Färgat och fyllt med e-nummer och annat vi inte vill ha i oss. Som jag inte vill ha i mig. Ändå köpte jag en påse med julskum när jag gick upp på mitt hotellrum i förrgår. För att mysa lite när jag skulle läsa min nya bok. Jag åt tre, sedan kände jag mig som jag ville kräkas. Det kändes som jag åt socker men i form av plast. Har du känt något liknande? Jag tror att tiden jobbar för mig, för oss. För när man undvikit det som inte är bra så kommer kvittot när man ändå äter det där. Som julskum. Tänk så många jag mumsat i mig genom åren och nu kunde jag bara äta några stycken och sedan känna hur dåligt det faktiskt är. Ibland är det bra att man gör sina felval. Det ger perspektiv. Vem vill äta sockrad plast? Egentligen.