Mätt?

Mätt. Lite mätt. Proppmätt. Mätt så att jag måste knäppa upp byxorna? Nä. Jag är aldrig proppmätt längre. Jag slutar äta tidigare. För att jag inte vill ha mer. Jag tror det handlar om fettet. Det reglerar på något sätt det jag äter och framför allt hur mycket. Jag är uppfostrad med att äta upp. ÄTA UPP. Min mormor som var en sjusärdeles kvinna hade ett negativt drag, hon var bestämd med att man skulle äta upp. Den smala lilla flickan som var jag kände hur det växte i munnen. Hon mutade med pengar! Ät upp sista potatisen så får du en krona. Det låter overkligt när jag läser mina egna ord men så var det. Med en bakgrund av krig, ransonering och hunger efter två världskrig som hon levde genom så ville hon inget hellre än att vi skulle ha "hull" på kroppen som hon sa. För att ta av när de dåliga tiderna skulle komma. Men vår verklighet är en annan. Min tid har ju självklart sett helt annorlunda ut. Men någonstans lärde jag mig att stänga av. Äta upp. För att andra svälter. SÅ befängt. För att det kan komma dåliga tider. Svårt att äta i förväg liksom. Men här och nu har jag landat i att plötsligt vill jag inte äta mer, jag låter maten ligga kvar på tallriken. Det är ett stort steg. Men då är jag lagom mätt. Ingen blir gladare av att jag trycker i mig allt som finns. Nej. Det går bra att kompostera och jag är så glad att fettet kom in i mitt liv igen. För jag känner när det räcker. När jag är nästan mätt. Hur tänker du?