När jag gick i skolan så var det här med att springa mitt allra värsta. Nej, jag var inte tung, jag hade en lätt kropp men svårt med löpningen så fort jag blev flåsig. Andetaget som ett rossel. Alltid. Drömde jag otäcka drömmar nattetid så handlade de ofta om jag sprang. Men för sakta. Det otäcka kom ifatt mig. Tolkade det som något helt annat än att det handlade om just det hela att springa. Nu vet jag inte längre. För det här med att springa har verkligen varit något som jag alltid avskytt. När jag arbetade med ungdomar med missbruksproblem så hade vi ett stående inslag av motion. Vi sprang en slinga, kunde bli uppåt en mil. Jag sprang, men avskydde det hela tiden. Det var svårt att förmedla någon glädje i det, det blir ju övertydligt när jag tänker på det idag. Men då var det mer ett inslag av att kroppen ska späkas och tuktas. Idag ser mitt fokus helt annorlunda ut som ni vet. Men löpningen. Ja. Den är som en vit fläck på min kropps karta. Jag läser i bloggar och blir inspirerad, tänker att det är för andra, inte för mig. Sedan är det inslaget av prestation. Jag tror kroppen är gjord för att springa. Också. Men inte för att sträcka muskler eller hälsenor, utan helt enkelt av lust. I fredags morse vaknade jag med den lusten. Jag vet inte var den kom ifrån men plötsligt ville jag springa. Testa steget. Helt för mig själv. Utan tanke på pronation eller tid. Inte ens på längd. Men med min egen variant. Jag ville ha fokus på mitt andetag. Via näsan. Bestämde mig för att springa och andas genom näsan. Och inget annat. Och när jag kände för att öppna munnen så övergick jag istället till att promenera. Så där höll jag på. Det blev inte många minutrar som jag faktiskt sprang. Men det är oviktigt. Det intressanta är att det här hållet i höger sida som alltid varit min följeslagare vid löpning plötsligt dök upp, precis när jag ville öppna munnen. Det finns något där att undersöka. Jag har varit ute i naturen och "sprungit" i tre dagar i sträck. Och andetaget drar jag ner så djupt jag kan. Med snudd på panik när munnen vill öppna sig. Men då slutar jag springa. Jag kommer att hitta något här, jag är säker. Vad tror du?
Jag tror också att du kommer att hitta något.
SvaraRaderaSjälv kämpar jag också med det där att hålla munnen stängd när jag springer.
Tankarna runt det där med att springa är de samma...har alltid avskytt det där med fart...men sedan jag kom på att man faktiskt kan springa i sin egen takt går det riktigt bra. Det är som sagt bara andningen som behöver putsas till. Vet du idag fick jag gå många fler gånger för pulsen gick upp så rysligt då jag verkligen försökte hålla munnen stängd...
Jamen precis, egen takt och hur man vill. Andningen är nyckeln, när vi tar oss vidare med munnen stängd tror jag att mycket kan förändras. Kram och tack för dina ord!
SvaraRaderaSpännande. Är helt fascinerad av din lust att utforska, pröva, göra och veta. Det finns något så glatt livfullt i det, som gör mej alldeles leende :)
SvaraRaderaSpännande också med andetaget och springet i benen. Jag andas oftast av gammal, ohejdad vana genom munnen utan att jag tänker på det när jag springer. Ibland andas jag in genom näsan och ut genom munnen, så kan jag hålla på rätt länge, det blir som ett mantra. Sen kan jag inte låta bli att känna att ähwhatthefuck, jag mår inte dåligt (vad jag vet) av att springa och munandas, så länge det inte är något hyper (och det är det enbart när det kommer till någon superjobbigt intervall- eller backpass och då bara korta stunder, om ens alls). Oftast rullar andningen på och löpningen bara flyter. Tänker att det är som med allt annat man vill lära sig, det kommer när det är dags och jag tränar i små portioner.
Kram på dej!
Tack, det känns ganska spännande måste jag säga :) Jag har också andats med munnen när jag sprungit och det har inte varit någon hit direkt... vi får se vart det här tar mig, om det tar mig någonstans. Allt måste undersökas! Kram och jag kan tänka mig att ditt löpsteg och ditt andetag är väldigt synkroniserade!
SvaraRadera