Det som faller mig in

Att inte vara i sitt vanliga sammanhang. När man är på resa, som vi är nu. Så kliver man utanför en ram.  Det är ganska skönt. Frigörande. Och att bara vara. Känner ni igen det? Jag tror att en del kan ta tillället i akt och vara väldigt annorlunda. Det har jag inget som helst behov av. MEN. Jag är mer i mig. Märker att jag är mer i stunden, mer i mitt andetag när jag är på en ny plats. Undrar om det hänger ihop med alla måsten jag kan känna av hemma. Inte så att jag känner mig tyngd annars, det vore att överdriva. Men det finns saker jag måste göra, saker jag bundit upp mig kring och som är viktiga. Men just nu är jag mer som viktlös. Svävar fritt. Vi gör mer det som faller oss in, och det som faller oss in, är just ingenting :) Att bara vara. Det blir mer och mer viktigt för mig. Att flyta med är ett slitet uttryck men beskriver ändå det jag menar. Och jag andas. Djupt och lugnt. Långsamt. Ibland känns det som det knappt är ett andetag i minuten när jag bara är. Känner du igen dig? För övrigt är det sommarvarmt i Prag och jag öskar er alla en riktigt skön Valborg.

Men ändå

När jag undervisar mycket, som det har blivit ett tag nu, med en hel del individuella lektioner plus mina grupper, då har jag ännu större behov av min egen yoga. Men det går trögt när jag är trött. Samtidigt vet jag att jag behöver det extra mycket då. I morse var en sådan morgon när jag måste övertala mig själv till att yoga.  När inget kroppsligt eller mentalt sätter hinder. Egentligen. När egot säger nej nej nej. Då gör jag. Det går sådär. Känns segt trots att jag är starkare. Ni som yogat ett tag känner säkert igen det motståndet som bara finns där ibland. Men numera böjer jag min nacke när det inträder. Fokuserar på vad jag ska göra än mer. Andas andas andas. Och så är jag i det. Igen. Plötsligt har jag gjort både min serie och mina asanas efteråt. Lite stel och motvillig kropp. Men ändå. Ändå. Skön helg på er!

Hela livet - ett andetag

Läser i Mia Skäringers bok Avig Maria. Som jag gillar henne. Som vi är många tusen som gör. Hon letar sig rakt in i veka livet. Jag skrattar. Gråter. Blir glad när jag läser hennes inlägg om att hela livet egentligen är ett andetag. ETT andetag.Och jag går igång på den meningen. Tänker på om jag fortfarande håller på och andas in, eller om jag är på väg att andas ut. En fantastisk tanke. Eller hur?!

Bara sådär

Lagt av med min allergimedicin. Med sprayen som läkaren envisats med att jag behöver för mina luftrör. Och vet ni. Först var det ingen skillnad. INGEN SKILLNAD. Det är som jag egentligen vetat, de där sprayerna och medicinerna är inte för mig. Det är inte det jag behöver. Någon annan gör säkert det. Men inte jag. Känt att jag inte mår bra alls av medicinen, trots att den inte ska ge någon som helst bieffekt. Sprayen får mig illamående. Sedan jag började yoga har känsligheten och framför allt lyhördheten i min kropp bara ökat. Först tyckte jag det var lite småjobbigt. Sedan har jag vant mig. Och nu, nu är det en rak och tydlig kommunikation mellan mig och min kropp. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I mig. Ja, ni vet! Och så har rädslan ändå styrt, tänk om jag blir jättesjuk om jag INTE tar medicinen. Men för två veckor sedan kände jag en morgon, nej, det här ska jag inte hålla på med. Några dagar gick, inget hände. Nu mår jag mycket bättre än när jag tog medicinen. Ja, det är fullt med pollen utanför. Ja, det är vår. Ja, många på jobbet hostar. Ja, jag provar mig fram. Bara sådär. Må gott i påsken vänner!