Fick en liten lök av en vän som sa lägg den på ett fat på bordet så får du se. Eh? Nu har den slingrat upp sina små stjälkar med krokusliknande blommor på. Mitt i november. I det gråa så kommer en liten föraning om våren. Plötsligt! Har aldrig sett den tidigare. Tidlösa heter den och jag tycker så mycket om det namnet. Från en stor brun lök utan tillstymmelse till liv, till vacker spirande skir grönska. Tidlösa. På något sätt så känns det som ett mirakel när jag tittar på den. Så oansenlig men så fin. Men med en enorm potential inuti. Går att överföra till vad som helst. När man tittar bortom en skrovlig yta och låter saker ha sin gång. Ni vet... då händer allt möjligt. Som att det blommar krokusblommor ur en knöl på ett fat utan näring eller vatten. Tidlösa.
