Näsandning, djupandning och lugn

Såg ett program med Oprah för ett tag sedan. Hon brukar ha med sig en läkare ibland i studion. Han är väldigt engagerad i vad han än pratar om. Den här gången var fokus på andetaget. På att andas via näsan. Som frigör en gas som påverkar olika delar av kroppen. Läkaren var uppspelt och sprallig. Bara av att andas med näsan kan du förbättra din hälsa. Yogar man så vet man det. Har du dessutom en liten unge i din närhet  ser du att andetaget också går långt ner i magen. Stänger du munnen och andas via din näsa har du alltså redan hjälpt dig själv ganska långt. En del säger att yogaandningen är tvärtom. Men den är ju som vi andas från början, innan vi drar upp andetaget och låter nyckelbenen ta hand om den. Som när vi stressar. Jag andas alltid långt ner i magen. Jämt. Hela tiden. Och via näsan. Men jag funderar nu på hur det hela hänger ihop med att mitt hjärta slår hårt ibland. Om stressen inte finns i andetaget hos mig men ändå är närvarande, kan det då vara så att hjärtat slår för hårt? Klart är att stressen i mitt arbetsliv måste bort. Eller rättare sagt, jag måste distansera mig från den. Man hinner det man hinner. Förutom mitt djupa andetag och min näsandning vill jag ha mitt lugna hjärtslag också. Också.

Nuet och djupandning med en ettåring

För ett år sedan packade jag väskan för en yogahelg i London. Och väl på Stansted express in mot storstaden fick jag sms om att mitt barnbarn kommit till världen! Allt ställdes på ända inombords. På en mängd sätt. Hon kom lite för tidigt. Och ja, det var ganska dramatiskt. Och nu känns det som hon alltid funnits. Imorgon fyller hon ett år. Och vi ska fira förstås. För en vecka sedan var jag barnvakt hos henne. Det var bara vi två. Hon hade varit på semester och var strålande glad över att vara hemma. Tänk så lite stimulans ett litet barn behöver egentligen. Vi leker med små rörelser, små saker. Hon tittar uppmärksamt på allt, vänder och vrider. När hon börjar bli lite trött så ligger vi på hennes föräldrars säng och jag sjunger. Hon följer varje rörelse så enormt uppmärksamt att det här med att finnas i nuet blir ännu klarare för mig. Hur närvarande vi är som barn och hur svårt vi har att återvända dit som vuxna. Hon är trött och ögonen blinkar och blinkar. Samtidigt vill hon inte sova. Jag forcerar inget. Sjunger och leker med lite handrörelser. Och så andas jag. Djupa andetag. Yogaandning. Ujjjayi. Hon stannar upp och tittar på mig i flera minuter. Så lägger hon sig ner och somnar! Direkt. Det händer gång på gång när jag djupandas med henne och det är nästan magiskt. Hon sover tungt och jag känner att jag är i mitt nu. Med en liten ettåring ♥  Imorgon blir det kalas!

Buteyko metoden?

Pratar över Skype med en vän i några timmar. Under senast året har hon haft astmabesvär som ökat och även haft hudproblem, något hon inte tidigare haft. Hennes sätt att lösa det var att först gå till en homeopat som efter några månader hade förvärrat symtomen ganska mycket. Och är man inne i alternativmedicin på något sätt så vet man att det oftast blir sämre innan det blir bättre. Samtidigt ska livet ändå vara uthärdligt. Man ska inte behöva fokusera dygnet runt på att inte klia sig eller att försöka andas. Ja hon har yogat länge, kanske 20 år. Och så kom hon i kontakt med Buteyko metoden. Någon som känner till den? Det är ett sätt att börja andas annorlunda och bygger på andningsövningar. Nu är hon besvärsfri och andas djupt och länge och sällan och hudproblemen är borta. Tänkte bara höra om du har hört talas om den metoden? Finns det någon i Sverige som jobbar med det? Har inte hittat det själv när jag googlat. Jag tänker inte på mig själv, jag har haft stor nytta av min yogaandning, min andningskurs men mest av att ha bytt kost! Tipsa mig om du känner till det är du snäll så jag kan ta det vidare.

Strypsnaran

Idag kulminerade bråttomfaktorn. På jobbet. Ofta stressigt den här perioden. Men inte hela tiden. MEN. De här senaste veckorna har det dragits ihop mer och mer, som en snara som dras åt kring halsen. Så många delar att hålla isär för mig och så många jag måste krusa för att det ska bli klart och i hamn. Idag var det värre än någonsin när ett jobb bara fallit mellan stolarna men ska vara klart kl 16 idag. Då. Låste. Jag. Min. Dörr. Så satte jag mig bredbent och slöt ögonen till hälften. Lät pupillen slappna av inåt. Andades ner i centrum. Drog ner andetaget så djupt jag kände. Det är magiskt. För även om jag vardagsvis andas långt ner så måste jag styra andetaget för att få ner det maximalt. Och när jag gör det. Då stannar det upp på något vis. Tillvaron snurrar men utan att jag deltar på samma vis. Utan andetaget skulle jag vara en tokstressad människa. Ja, och på sikt så vill jag gå ner i tid här, syssla med det viktigaste :) Tills dess andas jag på. Utan strypsnara. Jag knyter upp den helt enkelt.

Slow life

Man pratar mycket om slow food. Jag brukar tänka slow life, att jag har ett långsammare liv än tidigare. Kan det hänga ihop med andetaget? Ja jag tror faktiskt det. Att när man andas djupt ner och lugnt. Nedanför sin navel, då lugnas hela systemet ner. Kroppen blir långsam och lugn. Inte seg. LUGN. Och mjuk. Stark på ett innerligt vis. Jag går och skrotar i gummistövlar och lyckokänslan hänger ihop med barndomsminnen när man lekte hela dagarna ute. I gummistövlar. I leran och vattnet. Jag har inte glömt den känslan. Och faktiskt så rullar den runt i mig nu igen när jag krossar isen på vattenpölen, som frusit under natten, och bara luktar och tittar. Barnet i mig får mer plats sedan vi flyttade ut på landet. Så måste det naturligtvis inte vara, men för just mig är det så. Och jag är så glad i mitt långsamma liv, så långt ifrån hur jag har levt. Ja faktiskt. Och livet är sakta. Som andetaget. Slow life.

Fridykning - djupandning

Ser en intervju med en skådespelerska på morgon-tv. Jag har glömt hennes namn men inte det hon sa :) Hon berättade om fridykning som var en del av hennes olika passioner. Hon ville dyka i det tysta, utan tuber och bubblor. Utan väsen. Bara vara. Efter ett tag blir man lite forcerad och diafragman drar ihop sig för att den vill dra in luft, som hon uttryckte det. Då stannar man i den känslan och kapitulerar på sätt och vis men finns ändå helt medveten. Under ytan. Det lät så läskigt att jag kände att jag måste prova! Att inte dras med i att jag måste ha luft NU och ta sig till ytan, utan att stanna under. En stund till. Innan man tar sig upp. Tänker att vår omedelbara lust att andas just nu, den finns också i yogan. När man inte vill stanna i mellanrummet, mellan in och utandning, tempot kan bli forcerat. Om man böjer nacken inför sig själv och stannar i det, då infinner sig en frid - en frid som jag ibland inte vill släppa. När jag har min uddiyana bandha indragen efter utandningen och jag är helt tom, då - DÅ kommer friden. Jag vill nästan inte andas in igen, men självklart gör jag det för jag måste. Men friden, den där glimten av det stora fridfulla - har man sett den en gång vill man dit igen. Jag vill dit igen. Hela tiden. Och förmodligen är det samma med fridykning. Eller forspaddling. Eller skidåkning. Man kan hitta det överallt tror jag. Det beror helt på människan. Men. I vissa lägen, som fridykning och yoga, hamnar man där lättare. Tänker jag. Tror jag. Vad tror du?

Bilden är på Zhander, man ser hans fantastiska uddiyana bandha indragen, den är tagen av Dan Lindberg

Somna direkt!

Barnvakt. Åt lilla L. Hon knorrar och muttrar. Kommer inte riktigt till ro. Vill inte sitta, vill inte ligga i sin säng, vill inte hänga på axeln. Jag lägger henne på min mage. Drar igång djupandning big time. Och det är som att knocka henne. Hon somnar direkt. DIREKT. Helt ofattbart snabbt går det. Hennes mage och min andas i takt. Och så somnar jag också :) Direkt. Tänk vilken symmetri vi har. Hon och jag. Och när hon drar ut nappen och sedan själv protesterar så andas jag på. Och hon somnar om. Direkt. Nästan lite häpnadsväckande fast jag vet att djupandning är själva grejen. Ofattbart enkelt.

Tandläkarbesök och djupandning

Är hos tandläkaren en lång stund. Som en evighet faktiskt. Har alltid avskytt att gå dit. Kanske har att göra med min barndoms tandläkarbesök där jag fullkomligt skräckslagen blundade hårt och aldrig vågade titta på min tandläkare. Hon som hade långa röda naglar och luktade rök... Och som låste dörren med nyckeln när man kommit in. Tja, rädslan har nog haft sina rötter i de skoltandläkarbesöken. När vi hela klassen följde en klasskompis för att han inte skulle rymma. Ojojoj. Dagens besök var något helt annat. HELT annat. Min tandläkare är en ganska ung kvinna, trevlig och pedagogisk. Men ändå. Att sitta med munnen öppen i 70 minuter. Och djupandas. Det är inte det lättaste när munnen är öppen har jag märkt. Men det går. Man får koncentrera sig ännu mer. Plötsligt var allt klart. Över. Och jag hade andats mig igenom alltihopa. Helt ok med ett tandläkarbesök faktiskt. Djupandning, nyckel till allt.