Strypsnaran

Idag kulminerade bråttomfaktorn. På jobbet. Ofta stressigt den här perioden. Men inte hela tiden. MEN. De här senaste veckorna har det dragits ihop mer och mer, som en snara som dras åt kring halsen. Så många delar att hålla isär för mig och så många jag måste krusa för att det ska bli klart och i hamn. Idag var det värre än någonsin när ett jobb bara fallit mellan stolarna men ska vara klart kl 16 idag. Då. Låste. Jag. Min. Dörr. Så satte jag mig bredbent och slöt ögonen till hälften. Lät pupillen slappna av inåt. Andades ner i centrum. Drog ner andetaget så djupt jag kände. Det är magiskt. För även om jag vardagsvis andas långt ner så måste jag styra andetaget för att få ner det maximalt. Och när jag gör det. Då stannar det upp på något vis. Tillvaron snurrar men utan att jag deltar på samma vis. Utan andetaget skulle jag vara en tokstressad människa. Ja, och på sikt så vill jag gå ner i tid här, syssla med det viktigaste :) Tills dess andas jag på. Utan strypsnara. Jag knyter upp den helt enkelt.