Två storlekar

Köpte jeans härom dagen. Gick in i en affär, tog min storlek och provade. Allt hängde löst. Jag kollade om jag hade tagit en modell som var lösare i modellen. Nej. Provade mig vidare. I alla modeller till slut. Jag har gått ned två storlekar. Utan att jag riktigt märkt det. Det är helt otroligt när jag tänker på det. Att lågkolhydratkosten funkar hela tiden. Jag tappar lite av min vikt och omfång lite då och då, utan att jag funderar eller bryr mig. Det är klart att det är skönt. Det är klart att jag vill ha en stark kropp som mår bra. Men lite mage har jag alltid haft även när jag vägde mycket mindre. Men jag vill inte ha en stor mage. Och den är på väg bort. Jag ser det nu när jag tar på mig mina nya jeans. Jag tror att det enkla svaret finns i att det inte är en bantningskur, det jag gör, det är ett sätt att äta som passar för livet. Lågkolhydratkost. Sedan gör jag avsteg ibland för att situationen är sådan eller för att jag helt enkelt vill äta hemmagjord knäck som jag bjuds på. Men det är undantagen. Det viktiga är ju vad som sker oftast. I vardagen. Så ja, nu har jag gått ned två storlekar. Lite häpnadsväckande i sin enkelhet.

In på den strama linjen igen

Efter mer än 11/2 års lågkolhydratkost har jag börjat slarva lite. Lite här och där. Inte för att jag inte får utan mest för bekvämlighet och för att det finns få alternativ. Behöver påminna mig varför jag påbörjade den här kostomläggningen. Det fanns främst en orsak till och det var att kolhydrater främjar inflammationstillstånd i kroppen. Och jag med så många upprepade luftrörskatarrer, lunginflammationer och hosta ville testa. Och faktum är ju att jag slutade hosta. Inte bara med hjälp av kosten, men den var en stor del i det hela. Yogan har också gjort sitt. Men nu när slarvet blivit mer regel än undantag har också hostan smugit sig in... Ja det är verkligen högst ovetenskapligt men det bryr jag mig faktiskt inte om. För jag vill inte hosta, så nu kör jag in på den strama linjen igen. Och magen kommer att jubla. Sömnen kommer att bli djupare och viskningarna och suset i kroppen efter något sött eller bara något kommer att tystna. Så skönt. Stramar upp mig. Tar bort mjölkprodukter utom smör. Ingen frukt. Ingen choklad. Inga nötter. Punkt. Den strama linjen tilltalar mig mer och mer.

Kliandet inuti

Det där kliandet inuti. Det där som står för något som jag inte alltid vet vad det är. En slags själens irritation. Tidigare har jag tolkat det som att jag är sugen på något. Kaffe. Choklad. Ost. Smågodis. Men det är ett mentalt tillstånd som inte kräver mat eller dryck, det är ett tillstånd där något gnager i mig och som jag tidigare helt felaktigt tagit som att jag behöver stoppa i mig någonting. Så fel. Nej, inte fel att stoppa i sig choklad eller vad man vill, men orsaken måste vara rätt. Så lång tid det tog för mig att hitta rätt. Att tolka min egen kropps och sinnes signaler. Säga vad man vill om LCHF eller lågkolhydratkost, det har fått mig att förstå mig själv lite bättre. Faktiskt. Hur är det för dig? Känner du samma som jag?

Mardrömmar?

Jag har några arbetskamrater som också dragit ned på kolhydraterna. Och som de flesta andra har de märkt effekter direkt. En av dem sa att när han äter kolhydrater blir han förutom att bli hungrig väldigt snabbt igen och får en tyngdkänsla i magen, också påverkad nattetid. Han drömmer mardrömmar! Jag har inte tänkt på det, om jag har speciellt oroliga drömmar efter något kolhydratintag. Men igår var jag på en indisk restaurang med ett stort nätverk från hela landet. Jag åt naanbröd och lite ris. För att jag valde det. Men det som följer direkt blir att hungerkänslorna förändras lite grann direkt, det kommer ett slags sug efter "något" ganska snart. Och det är lätt att börja äta en del av det jag valt bort. För att det finns på bordet. Så klen ursäkt. Men i alla fall. Och natten var fylld av märkliga drömmar. Svårt att skaka av mig. Tillfälligheter kanske. Vad säger du? Finns det någon koppling för dig när det gäller mat och drömmar? Och nej, min mage mår inte alls bra idag och jag känner mig bakis fast jag drack vatten. Mardrömmar.

Fuska eller unna sig?

Fuska. Unna sig. Två sidor av samma mynt, som många frågar om som inte äter lågkolhydratkost. Folk frågar vad jag unnar mig när jag vill göra det. Tidigare  har fusket eller unnandet inneburit kolhydrater för min del. Idag ser fusket ut som att jag äter bär med creme fraiche. Att jag äter raw chokladpudding, dvs chokladpudding gjord på avocado och kakao. Det är inget "fusk" i egentlig mening. Men idag när jag äter mer fett och protein och väldigt lite kolhydrater så platsar det i den kategorin. Jag är ingen fanatiker, men jag mår så mycket sämre på att "unna" mig en brödskiva att hela min kropp vill att jag ska låta bli den. Dessutom äter jag mer och mer sällan mjölkprodukter, jag äter smör och bregott. Någon gång en ostbit. Men oftare fårost och getost. Det är som jag fasar in mig i den paleoliknande kosten mer och mer. Och så fort jag får i mig grädde eller creme fraiche, ja då känns det i hela magen. Det är inte så märkvärdigt egentligen. Det mesta handlar om var man kan hitta bra alternativ när man vill "fuska" eller "unna sig". 

Det där med att vara kvinna

Läser då och då hos Ann Fenrholm, författaren till Ett sötare blod. Läste det här inlägget om mens och PMS. Jag slutade få mens när jag v ar 45 år, det hängde inte alls ihop med hur det varit för min mamma och mormor. Kanske hängde det ihop med min kost? För det var tidigt. Ibland är det som läkare vore isolerade från sin omvärld och inte läser något om nya forskningsrön eller debatten om kost. Men nog är det märkligt att flera av de som svarat på Anns blogginlägg fått höjda ögonbryn till svar när det sökt läkare för olika problem som PMS och utebliven menstruation och sedan kopplat kosten till de förändringar de känt. De positiva förändringarna. Jag tror att våra kroppar i ren glädje börjar producera mer östrogen för att de får just den kost de är designade för. Uppenbart är ju att en del kvinnor får förändrade menscykler och mindre problem med sin nya kost. Vad tror du? Har du märkt någon skillnad?

Till och med ismannen

Läser en liten notis om ismannen som hittades på en glaciär i Alperna. Han kallas för Ötzi och hittades 1991. Hands tänder var stadda i upplösning, sannolikt en effekt av en dålig näringsfattig och ensidig kost. Troligen åt han mestadels gröt och bröd, inte så mycket annat. Har läst om det flera gånger, hur dåligt tandstatus gamla skelett har, när deras kost mest bestått av kolhydrater till största delen.  Trots att spannmålet med all säkerhet var näringsrikare än den manipulerade gröda vi har idag. Och för egen del kan jag med säkerhet säga att mitt tandstatus är mycket bättre sedan lågkolhydratkosten gjorde entré i vårt hus. Jag har skrivit om det tidigare, hur min tandsten snart är ett minne blott. Men när jag läser om ismannen påminns jag än en gång över hur stor påverkan kolhydraterna har i våra liv. Något felsteg hit eller dit, det handlar inte om, det handlar om den kost man huvudsakligen äter. Och jag har fått höra om min saliv. Tandläkare efter tandläkare har sagt att det handlar om salivens sammansättning över hur mycket tandsten man får. Kanske har min saliv blivit annorlunda utifrån att jag nobbar kolhydrater och socker. I stort sett. Eller också. ELLER OCKSÅ har de inte haft koll på vad som orsakar vad. Klart är att när jag var hos tandhygienisten för några veckor sedan så hade jag lite, väldigt LITE tandsten. Då hade jag inte varit där på länge, över ett år. Tidigare gick jag två gånger om året och hade mycket. Vilken skillnad! Och stackars dig isman, du hade inget val. Men det har vi.

There is a crack in everything - that is where the light gets in

Såg Jan Johansen på tv, han och hans fru har skrivit en bok om hans väg ur alkoholismen och deras sätt att bygga upp sin tillvaro på nytt. Det där att plötsligt skall allt ske på nykter bas där det mesta skett i ett slags töcken, i en nyans av ett rus. Allt. I tillvaron. För en av dem. Och jag som arbetat med ungdomsmissbrukare känner igen resonemanget. Om att sluta är ingen konst i sig. Egentligen. Det är när vardagen tar vid och man ska vara utan. Vad man än väljer till så kan känslan, längtan och lusten efter det andra finnas kvar. Starkt inombords. Jag tror det vore naivt att inte räkna med det. Logik har inget med det hela att göra. Något annat är starkare. Jan Johansens fru berättade att hon många gånger hade velat att han skulle börja dricka igen. För att få det som det var tidigare. För henne också. För det krävde något av henne.
   Den där diskussionen startar en tråd inom mig. En tråd av förvecklingar åt olika håll. Som en rysk roman med vindlingar än hit. än dit. Tänker på en vän jag haft som var tvungen att äta medicin för att klara av att sluta röka. Och hur hon utåt sett hejade på sig själv om hur duktig hon var. När hon var tvungen att ta till kemisk hjälp för att hjälpa sig själv. Inget fel i det. Mera så att man borde stå för skröpligheten man kan ha som människa. När man tar till hjälp. Eller som Leonard Cohen uttrycker det- there is a crack in everything, that is where the light get in. Det är så vackert. Så sant. För mig. Att det alltid finns en reva. En tanke. En vidare fundering.
   Så när jag levt med en ny kost i 13 månader. I stort sett. Så träder en annan bild fram. Ibland är det krångligt. I farten de första 10 månaderna brydde jag mig inte. Inte ett dugg. Men sedan. Har annat kommit in. Och den där längtan efter att inte krångla. Nä. Jag krånglar inte, ändå finns den där. Av att göra som alla andra. De flesta andra. Jag kommer inte att återgå till kolhydrater i form av socker och stärkelse. Vill inte äta gluten. Men ändå har jag en slags beteende som över tid visat mig hur starkt något kan vara. Kan det vara ett beroende? Nej, det känns hårt att uttala. Kanske mer som vanor som är svåra att släppa. För att vanorna hänger ihop med social samvaro. Mys. Jag vet inte. Inte alls. Jag vill bara vara så ärlig jag kan, för jag vet att när jag är det, finns det alltid någon annan som känner igen sig.
   Jag vill inte ha en blogg där jag klappar mig själv på bröstet och säger hur duktig jag är av att välja annorlunda. Jag vill redovisa vad jag mår bra på. Men också mina tvivel. Mina tillkortakommanden som hänger ihop med en känsla, en doft, en längtan ett sug. Efter något som jag sagt nej tack till. Kan du känna igen dig?

Som om jag festat

Idag mår jag lite bättre, men inte bra. Vaknar av en dånande huvudvärk. Som om jag hade festat hela natten lång. Det är det många år sedan, men jag kan komma ihåg känslan - hur jag mådde när jag vaknade. Och den är likadan som den idag. Kanske var det inte bara nattrumlandet och för lite sömn som gjorde det. Kanske var det kolhydraterna? Sockret i alkoholen som gjorde det? Jag tror det mer och mer. Kanske verkar det överdrivet, att reaktionerna bottnar i något annat än att jag ätit kolhydrater. Men jag tror inte det. Det är bara så att jag blir så påverkad på ett riktigt negativt sätt när jag slarvar och äter det jag inte mår bra av. Det är faktiskt över ett år sedan jag la om min kost.  Min kropp har hittat det som den mår bäst på och att då ge den det den inte vill ha - inte bra alls. Kanske är det så att man behöver påminnelser ibland. Att ett steg bakåt ändå blir ett steg framåt. För klart är att jag inte vill känna mig bakis. Inte på något sätt. Hur påverkad blir du av kolhydrater? Eller äter du inte det längre?

Jag - en näsandare

Jag har varit hos tandhygienisten idag. För första gången i mitt liv var det behagligt. Mycket berodde förstås på min nya tandhygienist. Men en del berodde också på att jag sedan jag började med lågkolhydratkost har väldigt lite tandsten jämfört med tidigare. Jag tänker att om några år har jag kanske ingen tandsten alls. Men när jag ligger bakåt och med huvudet i olika vinklar kan jag bli lite nästäppt ibland. När jag blir det är min första reaktion lite lätt panik. Ja faktiskt. Och så kommer jag på att jag ligger med öppen mun... Hm. Det är ju bara att andas via munnen. Men ändå. Fast jag ligger med öppen mun i en timme så andas jag ändå via näsan. För att jag är så van. För att kroppen vill. För att jag mår bäst då. Så jag gör det även fast munnen är öppen. Det är ganska fantastiskt. Ja jag är en riktig näsandare.

Kroppen kan

Kroppen kan. Den är helt fantastisk. Om vi låter den vara det. Om vi ger den rätt föda och rörelse så löser den alla komplexa problem. Läker skador. Förnyar sig. När jag läser på sidan Ett sötare blod, samma titel som den fantastiska boken, måste jag bara dela en länk där en gammal människa berättar sin historia och som haft en mängd olika problem men där kosten börjat läka skador i ögonen och annat inombords. Är det inte fantastiskt så säg? Jag undrar också hur länge etablissemanget ska stå emot alla dessa underbara historier där människor läks. Det är det sorgliga, men å andra sidan tar det tid att vända en atlantångare, en stor koloss där prestige och felaktiga uppfattningar alldeles för länge fått råda. Läs och inspireras: http://ettsotareblod.se/lasare-lchf-raddade-ogonen/ Kroppen kan, om vi ger den rätt saker.

Vårtecken

Bokrean är som ett vårtecken. Jag har faktiskt en hel hög med böcker som jag inte orkat läsa, fast jag beställt, glatt mig och för att sedan inte orka läs dem när jag väl fått dem. Jag är i en trötthetssvacka. Mycket handlar om Indien, annat om stora beslut i mitt liv. Beslut som jag trodde skulle frigöra energi men som nästan däckat mig. Och så den där krypande förkylningen. Kanske ska jag sluta motarbeta den, bara låta den blomma ut? Hursom den där bokrean har en mängd LCHF-böcker om man har svårt att hitta på recept för egen del. Det finns alla varianter, för dig som vill bli smal, för dig som är äldre, för dig med liten plånbok. Och så den här - Sanna Ehdin är en riktig pionjär och inspirationskälla. Att läka sin egen kropp via sin kost. Det är vackert. Jag rekommenderar den varmt. Passa på nu att få lite klokskap extra billigt.

 

LCHF-semlor

 

Idag är det fettisdagen, vi ska äta något gott innan fastan startar om man är inne i kyrkoårets tradition. Själv har jag mest haft en semlatradition :) I år ska jag premiäräta semlor utan gluten och socker. Men med grädde. Hur gör du?

 

Här är ett recept på LCHF-vänliga semlor.

De går att baka på mandelmjöl eller kokosmjöl beroende på vad du har hemma.

Kokosmjölet binder mycket mer vätska än mandelmjölet – därför är det mindre mängd

• 3 stora ägg
• 50 gram smält smö
• 1 dl vispgrädde
• ca 2 dl mandelmjöl eller malen mandel ELLER 0,5 dl kokosmjöl
• 2 msk fiberhusk
• 1 tsk kardemumma
• 2 tsk bakpulver
• Sötningsmedel (om man vill): 2-3 msk sukrin eller om man föredrar något annat sötningsmedel

Vispa äggen. Blanda i grädde och smält smör. Blanda mandelmjölet/kokosmjölet med fiberhusk, kardemumma, ev sötningsmedel och bakpulver i en skål. Rör ned i äggblandningen och låt stå ca 10 minuter så att blandningen sväller och blir ganska fast. Klicka i smeten i 6 stora muffinsformar och grädda i 175 grader 20-25 minuter. Smeten är ganska kletig så ett tips är att använda en blöt sked för att jämna till den i formarna

• ca 100 gram mandelmjöl eller malen mandel
• 1 äggvita
• 1-2 msk sukrin eller annat sötningsmedel efter smak
• 1-2 msk vispgrädde

Blanda mandelmjöl, äggvita, sukrin och vispgrädde till lagom konsistens. Blanda i mer vispgrädde om mandelmassan blir för torr.Skär av toppen på semlorna och gröp ur en grop i nederdelen som du fyller med mandelmassan. Spritsa på så mycket vispad grädde du vill ha och lägg på locket. Om man vill kan man pudra över lite sukrin-florsocker på toppen.
Smaklig spis!

 

Ny kaka utan mjöl och socker

Ibland vill man baka något riktigt smaskigt. Utan spannmålsprodukter. Utan socker. Har tack vare en bloggläsare, Tina, hittat till Nillas kitchen som är en riktigt trevlig och informativ sajt. Det här att det inte måste vara svartvitt i lowcarb-land. Att hitta det man själv mår fint på. Jag är ingen stor matsfixare, dvs jag äter gärna gott men är ingen som håller på och experimenterar. Jag har helt enkelt inte det intresset. Däremot gör jag gärna något efter ett nytt recept. Det är mer regel än undantag för mig att testa nya recept. Idag har jag bakat. En kaka utan vetemjöl, det bedrägligt vita som jag inte mår bra på alls. En kaka utan socker, med lite sötning i.  En kaka med många ägg men inget fett. Det kan man ha till om man vill, en stor klick grädde eller kokosgrädde utefter vad man gillar. En kaka med frukt i. Faktiskt. För att testa. Att koka en apelsin i två timmar gjorde att mitt kök doftade lite orientaliskt nästan. Den är lika hög efter en halvtimme utanför ugnen. Det här blir en favorit! Helt klart. Vi fikar i köket och pärlhyacinterna blommar och det dröjer innan det blir mörkt. Snart är den längsta månaden januari över. Har du någon kakfavorit? Ett recept du vill dela?

Kolhydraterna

Vår vistelse i ayurvedaland börjar närma sig sitt slut. Tidigt torsdag morgon reser vi hem. Med vemod inuti för att lämna den här platsen. Med glädje för att möta allt hemma igen. Det enda jag inte kommer att sakna är maten. Indisk mat är god. G O D. Ayurvedisk mat är inte riktigt lika god. Efter några veckor med den kosten är jag ännu mer sugen på fett. Riktigt fett. Jag är redan trött på frukt. Inget mer socker den vägen. Men med vegetarisk mat kommer kolhydraterna. Svårt att undvika i ett land där osten är jättedyr. Vill inte ha kolhydrater i den mängd som det blir. Märker att jag blir hungrig, sådär svajigt hungrig som jag aldrig blir på lågkolhydratkost. OCH. Sockersuget börjar göra sig påmint. Som ett brev på posten. För mig är allt ännu ett kvitto på att det senaste årets LCHF-ätande är rätt för min person. För min kropp. Jag äter dessutom mindre hemma än här. Men det går ju att modifiera på hemmaplan också. Det är ju inte direkt så att jag vräker i mig kött. Fisk och skaldjur har jag svårt för, dels rent miljömässigt och att vissa arter är på väg att försvinna. Men också för att skaldjur tillhör spindelsläktet och jag har helt enkelt svårt att äta det,  kan inte förmå mig längre.  Men protein i form av ekologiskt kött, vilt och annat som känns bra att äta, det vill jag ha. Det behöver jag. Min doktor här säger också att jag kan äta vad jag vill, dricka vad jag vill, för just mig har han inga restriktioner. Det är bara jag själv som känner vad jag behöver. När jag väl är hemma igen. Men just nu njuter jag de sista dagarna av att vara här och äter ödmjukt det jag blir serverad.

Kokt mjöl

Vi fick pasta igår kväll. Spagetti med tomatsås. Inget märkvärdigt mer än att jag inte ätit det på mer än ett år. Det smakade - tja - som pasta smakar. Ganska färglöst. Det är väl alltid tillbehören som är goda. Såserna som är krämiga eller fyllda med grönsaker och kryddor. Men själva pastan... Är det verkligen den som människor gillar? Jag har svårt att förstå det. För att spetsa till det lite. Kokt mjöl.  Ungefär som bagels. Så ickesmakande. Bara en konsistens. Vad är gott? Det fyller magen, det gör det, den är fortfarande svälld idag, och jag inser mer och mer att den här kostresan jag startat är så hälsosam. Vissa saker är inte ens svåra att välja bort. Som kokt mjöl.

Det där med socker och frukt

Det där med socker. Och frukt. Och att det inte spelar någon roll varifrån sockret kommer för att det ska trigga igång saker i din kropp. Jag har köpt det. Jag har sålt det. Jag har velat. Hit och dit. Låtit bli frukt hemma. Jag åt väldigt mycket frukt innan jag startade med lågkolhydratkost. Sedan slutade jag helt. Och nu när jag är i ett land där alla goda frukter växer så äter jag frukt. En liten skål fruktsallad varje morgon med mango, papaya, ananas och melon med liten färskriven kokos på toppen. Och det är gott men har inte triggat något som helst sötsug i mig. Ännu. Jag kan tycka att det är crazy när jag är hemma i Sverige och frukten har färdats så långt för att jag ska kunna köpa den. Om jag inte håller mig till det som växer hemma på mina egna träd. Och kanske är det helt enkelt så jag kommer att äta frukt framöver? Äta plommon, äpplen och päron. Och ingen importfrukt. Förutom när jag är där importfrukten växer. Jag testar mig fram. Tycker att Cecilia Folkesson skriver så bra om det hela. Hur gör du?

Inget kolhydratpåslag

Idag så här den skälvande dan före dan ska jag ge mig i kast med julgodis. Jag ska göra på ett för mig nytt sätt. Chokladtryffel utan socker och andra små bakverk. Det är spännande och samtidigt både utmanade och stimulerande att baka och fixa utan det vita, varken vetemjölet eller sockret. Och det går bra. Fina råvaror. Det brukar bli gott. Nu ska jag gå vidare och testa lite juligare saker. Önskar dig en skön jul med god mat och gotter, inte för mycket, men lagat av riktiga råvaror och som sagt med ett så litet kolhydratpåslag som möjligt!

Hos tandläkaren

Och så nästa steg i det här med hälsan och lågkolhydratkosten. Jag har alltid haft mycket tandsten, så mycket att en del tandhygienister har tyckt att jag bör gå två gånger om året för att ta bort det. Nu hade min tandhygienist slutat så det har till och med gått 1.5 år sedan jag såg någon för det ändamålet. Var däremot hos tandläkaren härom dagen. Jahaja, hon säger att det är väldigt LITE tandsten, det kan du vänta med att ta bort. Oj, hade jag gjort någon typ av förändring när det gäller min munhälsa? Nej, jag borstar och petar med stickor. Som tidigare. Har jag gjort någon förändring i min kost? Ja. Socker och andra kolhydrater går bort. Och där kom ännu en del att ta till sig för att må bra. Helt enkelt. För att slippa pålagringarna på alla möjliga ställen i kroppen. För jag är säker, det beror på att jag tagit bort det vita,farliga, söta. Gör det du också!

Andra sätt

Så glad över att hitta nya recept. Andra sätt att baka på. Lussebullar. En klassisk favorit. Nu gör jag dem med kokosnötsmjöl, smör och grädde i smeten. Goda. Trots min egen skepticism. Julgodis i form av ischoklad med det "rätta" kokosfettet, inte kokosfett från de små aluminumfyrkanterna som fynns i kyldisken. Nej jag använder riktigt ekologiskt kokosfett. Och riktigt mörk choklad. Kan blanda med nötter av olika slag. Grädde. Allt blir gott. Och det känns så härligt att få frossa lite i julgotter och bröd framöver för att det också är möjligt. Inget socker. Inget vetemjöl. Att hitta andra sätt gör mig extra glad. Hur gör du?