Bubbelvatten

Kolsyrat vatten. Tänk så gott jag har tyckt att det är. När jag velat unna mig något gott att dricka på lunchen. Till kaffet ibland. Men de där bubblorna, vad ska de in i kroppen att göra? Egentligen? Det kanske verkar överdrivet men faktum är att jag oftare känt att bubblorna gör mig uppblåst. På något vis. Nu har jag inte druckit något bubbelvatten på en månad förrän idag. Och jag svällde upp i magen. Jag är helt säker, det är bubblorna som gjorde det. Det här pusslet kring mat och dryck, visst är det spännande? När man ser vad som påverkar och hur mycket ett ganska oskyldigt vatten gör. Sedan tror jag inte att det är den största synden direkt, nej inte så, mer att se vad det är som faktiskt ökar mitt välbefinnande och vad som inte gör det. Bubbelvatten ska jag vara försiktig med.

God god papya

Papaya. Jag äter aldrig den frukten hemma. Tycker helt enkelt inte om smaken. Men nu äter jag ju i och för sig inte mycket frukt alls längre hemma. Men här. Här äter jag lite frukt. Vi får ofta ananas eller papaya efter heta maträtter. Det kyler. Färsk papaya direkt skördad från träden längre ner mot floden. Vi får den uppskuren med lime att pressa över. Den är så god. Smakar allt utom det som papayan gör hemma. Det får mig att undra vad som hänt med den frukten på väg till vårt land så långt bort. Visst är det fint att vi kan få exotisk frukt hemma. Men till vilket pris börjar jag fundera runt. Nä, jag ger mig inte in i någon export-importfråga. Det kan jag inget om. Tänker bara på vad det är bäst för oss att äta. Där vi bor. Hur det egentligen påverkar oss med all mat. Och det som färdats länge till oss. Inte konstigt att papyan är så otroligt god här men inte ett dugg hemma. För mig. Äter du papya?

Kött

Jag längtar efter kött. Vaknar efter min förmiddagsslummer och längtar efter protein. Kött. Och jag tror det är så enkelt. Kroppen saknar något och signalerar det. Det är klart att det fungerar bra här  ändå. Men det är inte samma. När jag var gravid var det på samma vis, ibland längtade jag efter kött sådär omedelbart. Samma känsla nu. Något jag behöver. Kanske är det så att den maten man växt upp med, de präglar en för resten av livet. Jag tror på det. Kanske inte allt man ätit, men vissa delar. Enligt många skolor så är det så det fungerar. Och vilket klimat man lever i. Hur tänker du?

Det livsviktiga fettet

Nu äter vi vegetarisk kost där vi är i Indien. Helt vegetariskt. Jag äter heller inga mjölkprodukter. Det är god mat. Det är verkligen smakrikt och ibland lite för hett för min kroppstyp. Då rinner både näsa och ögon. Men det gör gott tänker jag. Men det jag saknar stort är fett. Riktigt fett. Det äter vi nästan inget av. För min del passar det bra med mycket grönsaker och rotfrukter i min kost annars också. Och mycket fett. I form av nötter avocados, oliver, smör och grädde. Men som sagt. Inte nu. Vi är alla lite småhungriga trots stora portioner. Efter en vecka borde det ha lagt sig. Men jag tror det är fettet jag saknar. Som ger mest energi av all föda. Vi äter lite nötter men det räcker inte. Inte för mig. Samtidigt är de spännande att se hur jag kommer att tänka när vi reser hem.

Kosten och andetaget

Kanske tycker ni att jag tjatar. Om andetaget. Om kosten. Men de hänger intimt samman. För mig. Var i Finland 4 dagar på konferens. Och jag tänkte - jag är verkligen ingen fanatiker. Jag äter det jag blir serverad och försöker anpassa mig. Men efter några dagar med lite kolhydrater i form av bröd (fullkorn) och potatis och lite annat så har jag inte mått bra. Min mage har svällt så jag knappt fick igen mina byxor. Jag luktar lite illa... Andetaget börjar väsa igen. Och jag är så tacksam för att jag hittat till LCHF. Många säger lite föraktfullt att man blir som frälst när man börjar äta enligt den kosten som vi faktiskt är artbestämda för. Men vänd på det, är det inte fantastiskt att man kan hitta så rätt också? Att äta sig frisk - utan att fundera. Det som är svårast att få tag i när jag inte är hemma är faktiskt fett. Riktigt bra fett. Där ligger hemligheten för min del. Så jag vaknar här hemma när regnet vräker ner utanför och dricker mitt svarta kaffe med vispgrädde och känner hur gott jag mår. Och hur allt har slagit runt 360 grader. Jag som i åratal fick dåligt samvete om jag inte drack te. Ö R T T E. Och grädde ska vi inte prata om, usch så fett och det är inte gott. Men jo, det är ju det! Jättegott. Och jag mår fint på det. Och andas snart lite klarare igen.