Tandläkarbesök och djupandning

Är hos tandläkaren en lång stund. Som en evighet faktiskt. Har alltid avskytt att gå dit. Kanske har att göra med min barndoms tandläkarbesök där jag fullkomligt skräckslagen blundade hårt och aldrig vågade titta på min tandläkare. Hon som hade långa röda naglar och luktade rök... Och som låste dörren med nyckeln när man kommit in. Tja, rädslan har nog haft sina rötter i de skoltandläkarbesöken. När vi hela klassen följde en klasskompis för att han inte skulle rymma. Ojojoj. Dagens besök var något helt annat. HELT annat. Min tandläkare är en ganska ung kvinna, trevlig och pedagogisk. Men ändå. Att sitta med munnen öppen i 70 minuter. Och djupandas. Det är inte det lättaste när munnen är öppen har jag märkt. Men det går. Man får koncentrera sig ännu mer. Plötsligt var allt klart. Över. Och jag hade andats mig igenom alltihopa. Helt ok med ett tandläkarbesök faktiskt. Djupandning, nyckel till allt.

På väg

Så rassligt det låter inuti igen. Men med en stor skillnad. Det är mest på ytan. Om ni förstår. Förut var det djupt i bröstkorgen. Nu har det flyttat upp en våning. Så skönt. Och jag är på rätt väg. Tror jag vågar säga det nu. Högt! Må gott kära vänner och ha en förträfflig första adventhelg!

Tidlösa

Fick en liten lök av en vän som sa lägg den på ett fat på bordet så får du se. Eh? Nu har den slingrat upp sina små stjälkar med krokusliknande blommor på. Mitt i november. I det gråa så kommer en liten föraning om våren. Plötsligt! Har aldrig sett den tidigare. Tidlösa heter den och jag tycker så mycket om det namnet. Från en stor brun lök utan tillstymmelse till liv, till vacker spirande skir grönska. Tidlösa. På något sätt så känns det som ett mirakel när jag tittar på den. Så oansenlig men så fin. Men med en enorm potential inuti. Går att överföra till vad som helst. När man tittar bortom en skrovlig yta och låter saker ha sin gång. Ni vet... då händer allt möjligt. Som att det blommar krokusblommor ur en knöl på ett fat utan näring eller vatten. Tidlösa.

Spännade, otäckt och hosta

Vi har varit besatta hemma av en serie som heter The Shield. En våldsam polisserie som utspelar sig i LA. Med korruption, våld och allt det för med sig. Fantasiskt rå men också fantastiskt bra. Den har känts verklig. Nästan som en dold kamera har funnits med. Något som jag lagt märke till när vi sett den sista säsongens brännande avsnitt är att när det blir otäckt, då blir jag rosslig i bröstet. När det varit outhärdligt spännande och tufft. Då börjar jag hosta och hostar. Kan det vara ett sammanträffande? Eller säger det mig något annat? Att den där rädslan yttrar sig på olika vis men med samma utgång? Hosta... Jag vet inte faktiskt. Men det är intressant att tänka på. Vad säger du? Något som du känner igen? Eller inte alls?

Ingen energi alls

Brusande trött. Hemma igår med näsblod. Ja jag vet, jag blöder näsblod när jag behöver vila. Och jag försöker. Gör allt jag kan för att ta hand om mig. Men det räcker inte... Eller också har jag inte landat förrän nu. När allt som hänt i mitt liv dunsat ner i en praktisk verklighet. Jag gör min yoga, som jag orkar med, vilar, sköter om mig. Andas. Framför allt det. Man i alla fall. Det behövs något mer känns det som. Eller också är jag bara otålig efter min ayurvediska behandling i Indien. Jag vet att det kan ta 6 månader innan man är på banan igen. Det har gått halva tiden. Men jag blir bara tröttare... Piggade upp mig med ljus igår, satte upp en klarröd adventsstjärna i vårt för övrigt väldigt vita hus :) Hur gör du för att få mer energi?

Helt enkelt

Att må som sin andning, att andas som man mår. Ja det är helt enkelt så för mig. Jag skrovlar i luftrören morgon och kväll och då känner jag mig sänkt. Resten av tiden är det rent och fint och jag känner mig i form. Så märkligt. Eller egentligen inte. Så enkelt. Helt enkelt.

Det blir inte alltid som man tänkt sig

Skulle kunna skriva om kaminglaset som sprack tidigt i lördags morse. Och om mina omedelbara tårar och ilska. Om glasbitarna och soten som for över golvet med en enorm fart. MEN. Jag gör inte det för ingen gjorde illa sig. Berättar istället om att när jag hade avbokat bussbiljetter och hotellbokning så övertalade sonen oss att åka i alla fall. Till storstan. För egen tid. Mysa på hotellet med underbar utsikt över staden i skymningen. Om att vi träffade goda vänner, åt middag och pratade pratade och pratade. Skrattade så det stretade i kinderna. Och andades oss igenom två dagar. Kom hem till ett svalt hus. Och idag påbörjas resan mot en hel kamin och att utreda vad som gick snett. Ett andetag i taget.

Utan förbehåll

Fyller på. Hela tiden. Med det jag behöver. Jag har släppt tankar om vad man ska eller bör. Jag gör det jag behöver. Planerar också för våren. Yogan. Min yoga. MIN. Resor. Ibland är nästan förberedelsen den bästa tiden. När allt ligger framför som ett obrutet sigill på ett paket. Ett lackat emblem som döljer alla önskningar och förhoppningar. Som gåvor till sig själv. När jag tittar bakåt kan jag se att jag varit sparsam med att faktiskt låta mig själv göra det jag vill. Utan förbehåll. Det har varit haken. Förbehållen. Men sedan Indien är det som något ganska stort har släppt. Som jag lagt ett skal kvar därborta i värmen. Inget jag behöver längre. Först kände jag mig tom. Innehållslös och trött på ett märkligt vis. Den här veckan har andra saker lagt sig till rätta inuti. Och där jag lyft mina egna behov. Skärskådat vad jag önskar och vad jag behöver. Jag fortsätter att fylla på. Ger mig själv små gåvor. Och det är OK. Det är vad jag behöver. Som kursen i medveten andning. Så mycket den ger mig i ett vidare perspektiv. En riktig gåva till mig. Som sprider andra fördelar. Helgen väntar som en korg med paket. En god helg till er! Och att ni ger er vad ni behöver. Tillåter er. Utan förbehåll!

Ljusgult inuti

Tid för sig själv. Vilket slitet uttryck. Men ändå. Vi behöver det alla. Jag ägnar mig åt mina elever helhjärtat och hundraprocentigt. Varje vecka har jag fyra grupper. Ibland känner jag hur trött jag blir. Lite uttömd och urlakad. Trött och lite less. När jag kommer till det stadiet av vinande trötthet i systemet och nästan börjande irritation då vet jag att jag behöver egen tid. Någon som ser mig. Igår var jag på abhyanga, ayurvedisk oljemassage. I flera timmar. Jag blir väl omhändertagen. Ligger där och bara tar emot den mjuka beröringen. Jag andas ljudlöst. Utom när jag somnar - väcker mig själv med ett snarkande andetag :) Mår så gott. Ompysslad. Och nöjd ända in i mig. Som jag behövde det. Idag när det är vemodigt regntungt och grått så känns det ändå ljusgult inuti. Vaniljfärgat. Gott och glatt. Unna dig lite egen tid du också, hur svårt vardagspusslet än kan se ut. Vi behöver det. Alla. Ljusgult inuti.

Tidlöst

Den där månen. Som nästan var full inatt och som jag tror höll mig vaken. Men jag tassar runt i nattlinne, gör en smörgås. Ser ut över den frostiga åkern och stjärnorna är så klara. Det är stilla. Månen lyser så starkt. Skarpt. Jag andas sådär lite susande när jag tassar runt i vårt hus. Slår mig ner i läsfåtöljen vid min yogahörna. Kaminen knastrar, gör hemtrevliga ljud. Och jag läser en bok. Dricker lite saft. Känner hur bra jag mår fast jag borde sova... Och jag vet hur jag känner när morgonen kommer när jag inte slagit ihop ögonlocken förrän vid tretiden. Trött. Men det är inte nu. I stunden så är allt fint. Skönt. Stilla. Jag. Andetaget. Boken om en tibetansk yogi som levde för tusen år sedan. Och allt är liksom tidlöst. Stilla. Tyst. Jag är. Andas sakta. Djupt. Månen lyser. Magiskt.

Liten uppförsbacke

Det är lite tungt att andas idag. Lite förkyld men inget märkvärdigt och ändå känner jag hur mycket min andning påverkar mitt humör. Och vice versa förstår jag. Men just idag när jag vaknar hostande, gör min yoga hostande och sätter mig vid köksbordet och andas stötvis, då blir jag lite låg. Kanske för att jag var på begravning igår. Kanske för att jag ska promenera bort till kyrkogården framåt skymningen och tända ljusen för min mamma, pappa och storebror. Vet inte. Men jag måste inte stanna i det låga. Jag vet. Ändå känns det som jag har lite längre uppförsbacke just idag. Det får vara så. Kastanjen är naken, alla löv har fallit ner som stora vantar. Rådjuren har ätit upp alla kastanjer. Men den stora lerhögen, den ligger stadigt kvar vid husknuten. Jag tänker inte ens att jag ska få bort den :) Allt har väl ändå sin tid? Önskar er en skön och vilsam helg utan uppförsbackar!

Exhale

Jag förlänger min utandning. När jag ligger i sängen på kvällen och andas långt långt ner i min mage, då förlänger jag plötsligt min utandning som tidigare. Men det gör lite ont där på slutet och jag nästan hackar fram luften. Men den kommer ut och den gör något mer. Som jag inte kan förklara. Exhale. Tycker så mycket om engelskans ord. Det sägs att när vi andas ut så lämnar vi saker också. Och att man har lättare för in- eller utandning. Just nu så funkar båda. Men det är utandningen som jag koncentrerar mig på. Och lämnar saker. Bildligt. Bokstavligt. Exhale.

Läskig hosta

Jag vet inte om man kan ha gammalt förstelnat slem i kroppen. I bröstkorgen. Ursäkta om det låter äckligt... Men jag hostar och hostar sedan jag började den här medvetna andningsträningen. Med hjälpmedel. Med sätt att tänka. Nya vinklar att fokusera på. De kommer plötsligt. Hostattackerna. Men det kommer upp. Det som gömt sig och som inte kommit upp vare sig med medicin eller massage tidigare. När jag lägger mig för att sova är jag ren och klar i min andning. Jag låter som jag är hundra när det rosslar och så plötsligt är det borta! Helt fantastiskt faktiskt. Lite skraj att det inte ska hålla i sig, det måste jag erkänna att jag är. Samtidigt så är jag så glad. Så tacksam. Att jag funnit det här. Tänker att det alltid finns vägar att gå. Om man letar så hittar man rätt. Ibland utan att leta :) det kommer till en som man önskat sig. Nog är det makalöst? Den läskiga hostan hjälper mig nu. Att rent bokstavligt släppa saker :)