Det söta, icke artificiella

Det söta. Sockret. Eller annat sött. Det är faktiskt inte riktigt samma sak. Och i den här djungeln av lågkolhydratkost där jag börjar hitta  min riktning är ju det söta bannlyst. Mer eller mindre. Det är ju ingen bantningsresa jag sysslar med, jag vill må bra, optimalt i min egen kropp. Men jag är ingen som bantat i mitt liv, jag har varit ett mycket smalt barn som växte upp till en smal tjej. Men när min sköldkörtelförstoring kom in i bilden så stannade plötsligt det lilla extra runt magen kvar. Jag försökte att inte bry mig om det. Jag brydde mig mycket om det. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Alla prover och alla tester i blod och i sköldkörteln visar inget onormalt. Men klart är att det finns något där, för den är förstorad. Det är ju också därför jag reser till Indien för en annan slags behandling. Och förstoringen har halverats. Bara det! Men det här med att vilja äta sött, det hänger på något vis ihop med det, det har jag insett sedan jag ändrat min kost ganska radikalt det här sista 1,5 året. När jag inte är frisk blir jag automatiskt sugen på sött. Nej jag är inte sockerberoende. Nej jag triggas inte direkt av något sött, som jag trott förut. Men pittadoshan vill ha sött när kroppen är lite ur slag. Den balanserar sig så. Jag är lika dominant i pitta som i vatta och har väldigt väldigt lite av kapha i mig. DET vet jag med säkerhet. Och kanske glömde jag det lite. Men nu har jag tillåtit mig att äta sött. Sött i form av bär och lite frukt. Ringlar lite honung över bären. Äter paj gjord på mandelmjöl men har honung eller agavesirap i smeten. Äkta sött. Inget artificiellt. Och det blir tyst av längtan och cravings i min kropp. Den här vägen, så vindlande men så skönt när man hittar lite rätt för sin egen del. Och jag traskar vidare. Väljer inte artificiellt sött, väljer naturligt om jag behöver det. Och det gör jag, när jag är sjuk.

Honung

Honung. Jag är lite skrovlig och då är det bra med honung. Redan som barn fick vi dricka honungsvatten om vi hostade och skrällde och halsen var tjock. Men i alla ayurvedakretsar har jag hört att honung ska aldrig hettas upp. Den ska "ätas" kall. Men när det gäller honungsvatten har jag inte brytt mig. Men plötsligt gör jag det. Bryr mig. Tänker på en av mina yogavänner som bor i Paris och som är bördig från Japan. Hon är en underbar person. Försynt. Stark. Otroligt kunnig inom ayurvedan. Hon förmanade mig verkligen att inte hetta upp honungen. It destroys all the good things with honey, you have to take it cold. Så jag gör det. Tar en sked honung. Sedan kokar jag vatten och dricker det. Bara som det är, kokt hett vatten. Om jag märker någon skillnad. JA. Jag svettas plötsligt floder. Jag tror att det är honungen med sin antibakteriella förmåga gör det. Jag har druckit lika mycket heta drycker innan, men inte på samma sätt som nu. Och jag är en som har svårt för att svettas. Mitt inre är torrt. Om ni förstår mig? Men det heta vattnet gör att jag lindrar mitt svalg. Honungen bygger på med sina läkande egenskaper. Nu tror jag faktiskt att jag gör precis som man ska Med honung. Hur tänker du?

Himalayaprodukter

I Indien har jag hittat de överlägset bästa hud- och hårvårdsprodukterna. För mig.Himalayprodukter. De är framtagna med ayurvedans kunskap som grund. Naturliga råvaror. Förmodligen är det just det som gör dem så bra. De har funnits länge, mer än 80 år. Bara det gör att man förstår att det är något som fungerar. Jag borstar tänderna med brun tandkräm och känner mig nöjd. Inga konstiga tillsatser av socker eller annat som finns i en hel del produkter här hemma. Jag tvättar mitt hår och det är rent och blankt många dagar precis som den feta bodylotion jag använder verkligen tar sig ner på djupet. Och torr det är jag efter hemkomsten, det skiljer ungefär 55 grader på utetemperaturen för mig nu. 35 grader varmt i Indien och 20 grader kallt här hemma. Inte konstigt om kroppen drar ihop sig.Tyvärr är produkterna dyra för vanliga indier, det är mest turister som handlar dem. Men för oss är det inte dyrt. Jag bunkrar upp när jag är i Indien. Kommer hem med några kilo av shampo, tandkräm,  hudkräm för ansikte och kropp och hoppas att det räcker tills nästa gång jag reser dit! Har du testat dem? Om inte, då har du något riktigt bra framför dig!

Kolhydraterna

Vår vistelse i ayurvedaland börjar närma sig sitt slut. Tidigt torsdag morgon reser vi hem. Med vemod inuti för att lämna den här platsen. Med glädje för att möta allt hemma igen. Det enda jag inte kommer att sakna är maten. Indisk mat är god. G O D. Ayurvedisk mat är inte riktigt lika god. Efter några veckor med den kosten är jag ännu mer sugen på fett. Riktigt fett. Jag är redan trött på frukt. Inget mer socker den vägen. Men med vegetarisk mat kommer kolhydraterna. Svårt att undvika i ett land där osten är jättedyr. Vill inte ha kolhydrater i den mängd som det blir. Märker att jag blir hungrig, sådär svajigt hungrig som jag aldrig blir på lågkolhydratkost. OCH. Sockersuget börjar göra sig påmint. Som ett brev på posten. För mig är allt ännu ett kvitto på att det senaste årets LCHF-ätande är rätt för min person. För min kropp. Jag äter dessutom mindre hemma än här. Men det går ju att modifiera på hemmaplan också. Det är ju inte direkt så att jag vräker i mig kött. Fisk och skaldjur har jag svårt för, dels rent miljömässigt och att vissa arter är på väg att försvinna. Men också för att skaldjur tillhör spindelsläktet och jag har helt enkelt svårt att äta det,  kan inte förmå mig längre.  Men protein i form av ekologiskt kött, vilt och annat som känns bra att äta, det vill jag ha. Det behöver jag. Min doktor här säger också att jag kan äta vad jag vill, dricka vad jag vill, för just mig har han inga restriktioner. Det är bara jag själv som känner vad jag behöver. När jag väl är hemma igen. Men just nu njuter jag de sista dagarna av att vara här och äter ödmjukt det jag blir serverad.