Det söta, icke artificiella

Det söta. Sockret. Eller annat sött. Det är faktiskt inte riktigt samma sak. Och i den här djungeln av lågkolhydratkost där jag börjar hitta  min riktning är ju det söta bannlyst. Mer eller mindre. Det är ju ingen bantningsresa jag sysslar med, jag vill må bra, optimalt i min egen kropp. Men jag är ingen som bantat i mitt liv, jag har varit ett mycket smalt barn som växte upp till en smal tjej. Men när min sköldkörtelförstoring kom in i bilden så stannade plötsligt det lilla extra runt magen kvar. Jag försökte att inte bry mig om det. Jag brydde mig mycket om det. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. Alla prover och alla tester i blod och i sköldkörteln visar inget onormalt. Men klart är att det finns något där, för den är förstorad. Det är ju också därför jag reser till Indien för en annan slags behandling. Och förstoringen har halverats. Bara det! Men det här med att vilja äta sött, det hänger på något vis ihop med det, det har jag insett sedan jag ändrat min kost ganska radikalt det här sista 1,5 året. När jag inte är frisk blir jag automatiskt sugen på sött. Nej jag är inte sockerberoende. Nej jag triggas inte direkt av något sött, som jag trott förut. Men pittadoshan vill ha sött när kroppen är lite ur slag. Den balanserar sig så. Jag är lika dominant i pitta som i vatta och har väldigt väldigt lite av kapha i mig. DET vet jag med säkerhet. Och kanske glömde jag det lite. Men nu har jag tillåtit mig att äta sött. Sött i form av bär och lite frukt. Ringlar lite honung över bären. Äter paj gjord på mandelmjöl men har honung eller agavesirap i smeten. Äkta sött. Inget artificiellt. Och det blir tyst av längtan och cravings i min kropp. Den här vägen, så vindlande men så skönt när man hittar lite rätt för sin egen del. Och jag traskar vidare. Väljer inte artificiellt sött, väljer naturligt om jag behöver det. Och det gör jag, när jag är sjuk.