Såg Jan Johansen på tv, han och hans fru har skrivit en bok om hans väg ur alkoholismen och deras sätt att bygga upp sin tillvaro på nytt. Det där att plötsligt skall allt ske på nykter bas där det mesta skett i ett slags töcken, i en nyans av ett rus. Allt. I tillvaron. För en av dem. Och jag som arbetat med ungdomsmissbrukare känner igen resonemanget. Om att sluta är ingen konst i sig. Egentligen. Det är när vardagen tar vid och man ska vara utan. Vad man än väljer till så kan känslan, längtan och lusten efter det andra finnas kvar. Starkt inombords. Jag tror det vore naivt att inte räkna med det. Logik har inget med det hela att göra. Något annat är starkare. Jan Johansens fru berättade att hon många gånger hade velat att han skulle börja dricka igen. För att få det som det var tidigare. För henne också. För det krävde något av henne.
Den där diskussionen startar en tråd inom mig. En tråd av förvecklingar åt olika håll. Som en rysk roman med vindlingar än hit. än dit. Tänker på en vän jag haft som var tvungen att äta medicin för att klara av att sluta röka. Och hur hon utåt sett hejade på sig själv om hur duktig hon var. När hon var tvungen att ta till kemisk hjälp för att hjälpa sig själv. Inget fel i det. Mera så att man borde stå för skröpligheten man kan ha som människa. När man tar till hjälp. Eller som Leonard Cohen uttrycker det- there is a crack in everything, that is where the light get in. Det är så vackert. Så sant. För mig. Att det alltid finns en reva. En tanke. En vidare fundering.
Så när jag levt med en ny kost i 13 månader. I stort sett. Så träder en annan bild fram. Ibland är det krångligt. I farten de första 10 månaderna brydde jag mig inte. Inte ett dugg. Men sedan. Har annat kommit in. Och den där längtan efter att inte krångla. Nä. Jag krånglar inte, ändå finns den där. Av att göra som alla andra. De flesta andra. Jag kommer inte att återgå till kolhydrater i form av socker och stärkelse. Vill inte äta gluten. Men ändå har jag en slags beteende som över tid visat mig hur starkt något kan vara. Kan det vara ett beroende? Nej, det känns hårt att uttala. Kanske mer som vanor som är svåra att släppa. För att vanorna hänger ihop med social samvaro. Mys. Jag vet inte. Inte alls. Jag vill bara vara så ärlig jag kan, för jag vet att när jag är det, finns det alltid någon annan som känner igen sig.
Jag vill inte ha en blogg där jag klappar mig själv på bröstet och säger hur duktig jag är av att välja annorlunda. Jag vill redovisa vad jag mår bra på. Men också mina tvivel. Mina tillkortakommanden som hänger ihop med en känsla, en doft, en längtan ett sug. Efter något som jag sagt nej tack till. Kan du känna igen dig?
Den där diskussionen startar en tråd inom mig. En tråd av förvecklingar åt olika håll. Som en rysk roman med vindlingar än hit. än dit. Tänker på en vän jag haft som var tvungen att äta medicin för att klara av att sluta röka. Och hur hon utåt sett hejade på sig själv om hur duktig hon var. När hon var tvungen att ta till kemisk hjälp för att hjälpa sig själv. Inget fel i det. Mera så att man borde stå för skröpligheten man kan ha som människa. När man tar till hjälp. Eller som Leonard Cohen uttrycker det- there is a crack in everything, that is where the light get in. Det är så vackert. Så sant. För mig. Att det alltid finns en reva. En tanke. En vidare fundering.
Så när jag levt med en ny kost i 13 månader. I stort sett. Så träder en annan bild fram. Ibland är det krångligt. I farten de första 10 månaderna brydde jag mig inte. Inte ett dugg. Men sedan. Har annat kommit in. Och den där längtan efter att inte krångla. Nä. Jag krånglar inte, ändå finns den där. Av att göra som alla andra. De flesta andra. Jag kommer inte att återgå till kolhydrater i form av socker och stärkelse. Vill inte äta gluten. Men ändå har jag en slags beteende som över tid visat mig hur starkt något kan vara. Kan det vara ett beroende? Nej, det känns hårt att uttala. Kanske mer som vanor som är svåra att släppa. För att vanorna hänger ihop med social samvaro. Mys. Jag vet inte. Inte alls. Jag vill bara vara så ärlig jag kan, för jag vet att när jag är det, finns det alltid någon annan som känner igen sig.
Jag vill inte ha en blogg där jag klappar mig själv på bröstet och säger hur duktig jag är av att välja annorlunda. Jag vill redovisa vad jag mår bra på. Men också mina tvivel. Mina tillkortakommanden som hänger ihop med en känsla, en doft, en längtan ett sug. Efter något som jag sagt nej tack till. Kan du känna igen dig?
