Lite yoga också

Våren kastar sig in i trädgården. Solen står lågt och lyser skarpt. Visar alla dammkorn i hela världen. Som verkar ligga just på min soffa. Så vi går ut. Stänger dörren till oskurade golv och damm. Går en promenad. Beskär träden. Njuter av varma kinder. Andas frisk vårluft och får en bubblig känsla i hela mig. Bara av att gå i trädgården och ANDAS. Lite yoga över det också.

Just idag är jag inte stark

Idag. Andas. Jag. Sakta. Försöker. Dra. Ner. Den. Djupt.

Tillit och gräns

När man närmar sig sin gräns när det gäller andetaget. Det som man upplever som sin gräns när någon annan bestämmer när du ska andas in och ut - då kan många känslor väckas till liv. Mestadels ilska. Jag känner igen det, blir ändå lite överrumplad när jag ser det hända i mina elever. Någon som det riktigt svartnar till i ögonen hos. Blänket och ilskan. När jag säger att jag bestämmer längden på andetaget. Det är ingen som kommer att dö av syrebrist. Ingen som kommer att falla ner om man inte får dra i sig inandningen direkt. Det är helt och hållet en mental inställning. När kroppen och sinnet ska samsas. Och göra gemensam sak som det är i yogan andra steg, Ghatavastha - sinnet och kroppen lär sig att samarbeta. När man tror att man är nära sin gräns för vad som är uthärdligt när det gäller andningen, då är man bara och nosar på det som kan vara utmanande. Det är fascinerande. Men jag blir ändå överraskad när det händer. När jag strikt håller andetaget och ilskan det kan väcka. Det är "lätt" att vara en som alltid är hygglig och arbetar efter minsta moståndets lag. Men yogans väg ser inte ut så. Enligt mig och mina erfarenheter. Man måste tangera gränsen för där finns stora skåp med gömda och inlagda saker. Där ilskan känns rättmätig även om den aldrig uttalas. Det är både spännande och svårt att leda människor i yoga. Med andetaget som bas. Jag känner igen mig själv så mycket och det som idag känns lätt vet jag hur tufft det har varit tidigare att hantera. Så jag lyssnar in. SER. Följer med. Låter processen ha sin gång i människor. När man vågar känna tillit till sin egen kropp. Sitt eget andetag. Och vad man förmår. Vad man hittar där. Tillit helt enkelt ♥

Hosta hosta hosta

Vaknade inatt igen och hostade. Precis när jag utropat mig själv som frisk... Lite trött på det här och samtidigt fundersam. Sista penicillinet i lördags och så hosta natten till måndag igen. Det känns som en infektion som inte är klar bara hålld på mattan. Det märkliga mitt i allt det här är att mina andetag kan gå hur djupt som helst utan att jag hostar. Det är något annat som triggar det. Jag letar vidare och ser om jag kan hitta något som FUNGERAR.

I alla lägen

Vår dotter blir opererad i ögonen med laserteknik. Hon har valt det själv. Sedan hon var 12 år med söta glasögon på näsan har hon önskat sig något annat. Att vara utan. Att kunna kliva upp på morgonen utan att behöva ta på sig glasögonen för att faktiskt se någonting. Kanske tycker någon att det är ett lyxproblem, för henne handlar det om en praktisk vardag där sportande och annat krånglar till det. Igår var hon på en klinik och gjorde ingreppet. Hon var lokalbedövad förstås. Men sa också att hon andades med magen hela tiden. Och läkaren sa - tänk så smidigt det gick! Så lugn du är och så bra du andades. Och jag säger det igen, den där djupandningen, tänk vilken gåva det är att kunna få till den. Även när man gör obehagliga saker. Att andas djupt när någon operarar ens ögon. Ganska fantastiskt att det funkar i alla lägen.

Där jag hör hemma

Sover hela natten. Utan att vakna. Utan att hosta. Vilken gåva. Går upp och står bara där på golvet igen. Där jag hör hemma. Och min yoga är varken lång eller märkvärdig. Men ändå. Märkvärdig. För jag hör hemma i min yoga. DÄR. Och allt är som det ska. Helt enkelt. Inte mer. Men inte mindre. Där. Min serie och lite hostande på slutet. Men inget som stör. Andetagen är djupa. Uddiyana bandhan är där. Jag är äntligen i fas med mig själv. Har inte gjort någon fysisk yoga på två veckor för min egen del. Vet inte när jag höll upp så länge sist. Men jag behövde det. Och vaknade med längtan. Och slippa det där kliandet inuti som uppträder när jag inte yogat på några dagar. Allt är gott när jag djupandas och får yoga varje dag.

Längtan

Försöker ta min tid. Att äga den. Att jag inte susar bort. Jag längtar ut. Till det kalla. Det vita. Men efter läkarbesöket igår som fullkomligt nockade mig så är det inomhus som gäller. Lätta lätta flingor singlar ner i ett stilla landskap. Himlen är babyblå och björkarna vill mot himlen. Rimfrosten har lagt sig över trädgården och mitt i allt det vackra så längtar jag efter värme. Grönt. Gröna blad. Att ta långa djupa rena andetag. Helt omöjligt just nu. Hostar som jag aldrig gjort tidigare. Nu äter jag antibiotika. Brett spektrum. Ibland får man krypa till korset :) Och jag är också tacksam att det finns lite starkare mediciner att ta till när huskurerna inte hjälper. För nu känner jag mig helt klar med det här. Längtar efter grönt och varmt.