Tillit och gräns

När man närmar sig sin gräns när det gäller andetaget. Det som man upplever som sin gräns när någon annan bestämmer när du ska andas in och ut - då kan många känslor väckas till liv. Mestadels ilska. Jag känner igen det, blir ändå lite överrumplad när jag ser det hända i mina elever. Någon som det riktigt svartnar till i ögonen hos. Blänket och ilskan. När jag säger att jag bestämmer längden på andetaget. Det är ingen som kommer att dö av syrebrist. Ingen som kommer att falla ner om man inte får dra i sig inandningen direkt. Det är helt och hållet en mental inställning. När kroppen och sinnet ska samsas. Och göra gemensam sak som det är i yogan andra steg, Ghatavastha - sinnet och kroppen lär sig att samarbeta. När man tror att man är nära sin gräns för vad som är uthärdligt när det gäller andningen, då är man bara och nosar på det som kan vara utmanande. Det är fascinerande. Men jag blir ändå överraskad när det händer. När jag strikt håller andetaget och ilskan det kan väcka. Det är "lätt" att vara en som alltid är hygglig och arbetar efter minsta moståndets lag. Men yogans väg ser inte ut så. Enligt mig och mina erfarenheter. Man måste tangera gränsen för där finns stora skåp med gömda och inlagda saker. Där ilskan känns rättmätig även om den aldrig uttalas. Det är både spännande och svårt att leda människor i yoga. Med andetaget som bas. Jag känner igen mig själv så mycket och det som idag känns lätt vet jag hur tufft det har varit tidigare att hantera. Så jag lyssnar in. SER. Följer med. Låter processen ha sin gång i människor. När man vågar känna tillit till sin egen kropp. Sitt eget andetag. Och vad man förmår. Vad man hittar där. Tillit helt enkelt ♥