Där jag hör hemma

Sover hela natten. Utan att vakna. Utan att hosta. Vilken gåva. Går upp och står bara där på golvet igen. Där jag hör hemma. Och min yoga är varken lång eller märkvärdig. Men ändå. Märkvärdig. För jag hör hemma i min yoga. DÄR. Och allt är som det ska. Helt enkelt. Inte mer. Men inte mindre. Där. Min serie och lite hostande på slutet. Men inget som stör. Andetagen är djupa. Uddiyana bandhan är där. Jag är äntligen i fas med mig själv. Har inte gjort någon fysisk yoga på två veckor för min egen del. Vet inte när jag höll upp så länge sist. Men jag behövde det. Och vaknade med längtan. Och slippa det där kliandet inuti som uppträder när jag inte yogat på några dagar. Allt är gott när jag djupandas och får yoga varje dag.