Slippa sockret, slippa unna sig

Min sockerfrihet haltar. Fast jag mår skit av det. Jag funderar verkligen på varför. Är det där berömda motståndet igen? Som tar sig ett annat uttryck? I 10 månader gick det som en dans. Men efter Indien har jag inte återhämtat mig till den mer strikta kosten som jag mår bäst på. Jag "unnar" mig det ena och det andra. Det blir en del. Och som jag skrivit, trötthet, huvudvärk och en mage som blir uppblåst. Idag fanns det egentligen bara socker på fikabordet på jobbet. I olika former. Jag låter bli godiset i påskäggen, jag låter bli vetelängden. Men när jag åker hem köper jag en mjölkchoklad. Fast jag egentligen inte vill. Nästan som ett missbruksbeteende. Slänger halva. Nu är det dags att på allvar låta bli. Vet inte om du känner igen dig eller om du inte behöver vara så strikt. Men jag behöver verkligen det. Nu börjar jag om. Ordentligt. Den där kolhydratkosten i Indien var inte bra för mig. Trots att det var vegetarisk kost. Faktiskt. Jag återkommer till det gång på gång. Jag är en fett- och proteinmänniska. Med mycket grönsaker och bär. Punkt. Jag vill tillbaka dit. Med de orden önskar jag en skön påsk till dig. Att du slipper socker! Slipper unna dig och får må gott.

Huvudvärk

Om jag slarvar lite med kosten så ger det effekt ganska omgående. Det som händer är att jag får huvudvärk. Något som jag annars väldigt sällan har. Men så snart jag fått i mig något som har socker i sig, då är huvudvärken där. Det tog ett tag att se ett samband men nu ser jag det väldigt tydligt. Och om inget annat håller i mig så är vetskapen om den där huvudvärken en väldigt bra broms. Jag låter bli. Och tar mig vidare utan den. Känner du igen det?

Kaffe!

Kaffet kommer och kaffet går. I mitt liv. Jag har ibland hållit upp med kaffe i flera år. Ja faktiskt i flera år. Men längtar och saknar och framför allt den sociala delen. När jag ändrade min kost för mer än ett år sedan så drack jag plötsligt mer kaffe igen. Mer och mer ville jag ha. Som ett ökat behov. Jag vet inte om det hängde ihop på något sätt men så var det för mig. En slump kanske. Nu är det istället tvärtom, jag dricker en kopp kaffe varje morgon. Världens godaste. Men inte mer. Dricker jag mer så känner jag av det i magen. Ja så enkelt är det. Och jag är återigen vid den där skiljevägen, ska jag sluta med det eller inte? Generellt är jag emot förbud och att placera in mig i fack, det bästa från olika världar är min melodi. I många delar. Men nu så låter jag den där enda koppen vara den enda koppen. Och magen mår fint. Kroppen också. Det är det där med sinnet, hur gott låter det inte att säga - ska vi ta en kopp kaffe? Det låter inte alls lika gott i mina öron att säga så om te. Men ändå. Och te, ja jag vet, det finns hur många goda som helst. Just nu är favoriten ett grönt te i lös vikt med gojibär och havtorn. Det är beroendeframkallande. Doftar så gott. Är gott. Men jag vill gilla te för sin egen skull, inte som istället för kaffe. Nu blir det minimal kafferanson och mera te. Eller kanske någon annan varm dryck. Vad dricker du helst?

Vårtrötthet

Sömndagen. Idag. Stora sömndagen kanske till och med. Hör en sömnforskare prata på morgon-tv. Han betonar vikten av rörelse och att få dagsljus. Jaha? Det var väl inga nyheter. Det hade jag kunnat berätta. Vad han däremot säger är att den biologiska klockan inte hinner med hos alla individer när vårljuset kommer. Därför blir man extra trött. Det känner jag verkligen igen men visste inte om orsaken. Min vårtrötthet har helt enkelt en fysiologisk förklaring. Och då stillar jag mig med yogan, för systemet måste hinna med. Allt finns det tid för i rätt tid. Jag vilar helt enkelt in våren.

Glutenfri konferens

Idag har jag varit på en liten intensiv konferens. Eftersom jag de senaste gångerna vi varit på det här stället haft svårt att äta det som jag mår bra av, det har i princip bara varit kolhydratrik kost försökte jag tänka till. Och skam den som ger sig. Den här gången bad jag om glutenfri och sockerfri kost. Det funkade helt ok även om jag kanske fick i mig en del andra tillsatser så mår jag efter dagen idag bra. Man kan hitta nya lösningar. Fler av mina kollegor lyfte på ögonbrynen - du är väl inte glutenallergisk? Jo jag är nog det sa jag. Punkt. Glutenfri konferens funkar för mig!

Vill inte baka, vill inte fika!

En bakare som jag. Som alltid bakat något riktigt smarrigt när det varit fest, kalas, fika eller födelsedag. Som idag när det är födelsedag. Men det sista året har ju inneburit en ändrad kursinriktning i mitt liv när det gäller mat. När det gäller fika. Och igår eftermiddag tänkte jag först att jag skulle baka något och ta med mig till jobbet idag för att fira. Men sedan kände jag - nej, jag vill inte det. Vill inte baka mer just nu. Inte sugen på fika. Absolut inte på sött. Och som av en händelse har en annan arbetskamrat med sig fikabröd och tårtor, hon fyllde 30 år i helgen och har firat stort. Förstås. Och jag passerar alla kakfaten och känner djupt inom mig hur nöjd jag är att jag slutat med sockret. Med vetemjölet. Med stärkelsen. Och det ser så vackert ut, men det gör inte gott i kroppen. Javisst kan man göra avsteg om man vill. Javisst kan man äta kolhydrater om man tycker att man mår bra på det. Jag gör det inte. Och det är helt enkelt en stor lättnad. Både att inte baka när jag inte har lust och att inte fika när jag inte vill. Frihet!

En äkta solhälsning

Solen. Med allt vad vi behöver för livet. I stort. I smått. Jag äter D-vitamintillskott eftersom vårt land är så solfattigt i jämförelse med vad vi behöver få i oss för kroppen. Jag tror att det hjälper mot den segaste tröttheten och boostar min kropp. Men inget går upp emot den äkta varan. Trots att kylan inte släpper är solen här. Den välkomnar och ler, den känns ända ner i benen i ansiktet när jag vänder det bleka mot solljuset. Insidan av mina ögonlock blir alldeles guldgula när jag blundar.
    Jag har gett mina yogagrupper i läxa några veckor att de ska göra några solhälsningar. Som för att komma igång med yogan, lite mer opretentiöst och det funkar. Men det är också det här med att hälsa solen som är så vackert. Att när jag ser solen leta sig in på nya ställen i vårt hus, då blir jag glad. Strunt samma att damm och fläckar syns övertydligt nu. Det ljusa behövs det vet vi alla även om det kan vara en svår tid också. För mig. Den här övergången. Men solen är liksom trösten. Solen är värmen. Solen får liv i våra solhälsningar. Det måste vara så :) Önskar er en skön solig helg. Gå ut och strunta i dammet inomhus!

Som om jag festat

Idag mår jag lite bättre, men inte bra. Vaknar av en dånande huvudvärk. Som om jag hade festat hela natten lång. Det är det många år sedan, men jag kan komma ihåg känslan - hur jag mådde när jag vaknade. Och den är likadan som den idag. Kanske var det inte bara nattrumlandet och för lite sömn som gjorde det. Kanske var det kolhydraterna? Sockret i alkoholen som gjorde det? Jag tror det mer och mer. Kanske verkar det överdrivet, att reaktionerna bottnar i något annat än att jag ätit kolhydrater. Men jag tror inte det. Det är bara så att jag blir så påverkad på ett riktigt negativt sätt när jag slarvar och äter det jag inte mår bra av. Det är faktiskt över ett år sedan jag la om min kost.  Min kropp har hittat det som den mår bäst på och att då ge den det den inte vill ha - inte bra alls. Kanske är det så att man behöver påminnelser ibland. Att ett steg bakåt ändå blir ett steg framåt. För klart är att jag inte vill känna mig bakis. Inte på något sätt. Hur påverkad blir du av kolhydrater? Eller äter du inte det längre?

Ont i magen

Sedan jag kom hem från Indien i mitten på januari har jag slarvat lite med kolhydrater. Ätit ibland, förstått att sockersuget finns där under även om jag inte äter regelrätt socker. Men andra kolhydrater som jag ätit och som triggar sötsuget. Idag var jag på konferens och det fanns pastagratäng att äta. Eller kikärtsbiffar. Pest eller kolera? Vet att kikärterna får min mage att bli som en ballong. Så jag åt pastagratängen. Mot bättre vetande. Och ja, vid fikat är jag redan sugen på något. Inte hungrig, men lite sötsugen. Som förr. Så jag äter en morotskaka. Den är inte ens god, men ändå något. Och känner när jag åker hem hur ont jag har i magen. Verkligen ont i magen. Jag har blivit känsligare och det är egentligen en bra sak. Så nu är det slut på slarvet. Jag mår inte bra av det längre. En del rynkar på näsan när jag äter utan kolhydrater och har ofta lite otrevlig frågor. Jag struntar i det. Vet ju vad jag mår bra av. Men på något konstigt sätt hade jag tydligen glömt bort det. "Glömt bort det". Efter ett års ätande på bästa sättet för mig har jag trillat dit. Tar mig i kragen och inför nolltolerans mot det som triggar sötsuget, även frukten. Hejdå ont i magen!

Spirulinachocken

Första gången jag kom i kontakt med Spirulina var våren 1986. När Tjernobylolyckan hade hänt. Vi bodde på Gotland just det året och var liksom närmast i Sverige rent geografiskt till att drabbas av radioaktivt nedfall. Även om det sedan visade sig vara Gävletrakten som var mest utsatt. Jag läste som besatt allt jag kom över (innan Internets tid) och hittade till slut något nyttigt - alger kan dra ut radioaktiviteten ur kroppen. Kapsla in det och sedan föra ut det. Var det sedan hamnar förstår vi ju, men just då var jag nog mest rädd för att ha det i mig. I min kropp. Sagt och gjort. Köpte Spirulina, ett mörkgrönt pulver som smakar ganska mycket. Av något obestämbart. Kanske alger? :) Vi bodde i ett litet kollektiv, fyra personer och jag fick alla att strö Spirulina på vår fil. Eller. Det blev nästan Spirulina med fil. Vedervärdigt! Vi fick inte ner det, det kväljde för mycket. Åren när barnen ar små var jag åter på det där pulvret, vilket resulterade i att våra barn fick samma kväljningsattacker... Nu är jag där igen. Med det där pulvret. Men vis av skadan använder jag lite. LITE. Och det räcker. I en grön smoothie till exempel. Den smaken är inte god, men jag tror fortfarande att det är bra. Hur tänker du om alger? Äter du dem?

Sköldkörtelproblem? Stå på dig!

För 13 år sedan förnyade jag mitt pass. När jag tittade på bilden av mig själv såg jag plötsligt att min hals såg så tjock ut. Svullen. Jag gick till vårdcentralen som konstaterade att jag hade struma (all förstoring av sköldkörteln kallas det). De tog blodprover, konstaterade att jag har normala blodvärden. Fick en remiss till öron-näsa-halsavdelningen på vårt sjukhus. Där möter jag en specialist ett flertal gånger. Som sticker i min hals med långa nålar och försöker få ett "utbyte" som han kallar det. Varje gång får han sticka flera gånger för först kommer bara blod. Sedan lite slem, som min förstoring verkar bestå av. Han vill först operera mig men ändrar sig sedan helt och får för sig att jag vill operera mig. Vilket jag verkligen inte vill. Om det inte är absolut nödvändigt. Allt faller sedan i glömska hos sjukvården och jag har kallats på någon slags kontroll vart tredje år.
   Kruxet är att när jag upptäcker förstoringen inser jag också att min viktuppgång på 8 kg kanske hänger ihop med det hela. Att min stora trötthet gör det. Min känsla av att inte riktigt känna igen mig själv. Men detta avfärdas kategoriskt av alla olika läkare jag träffar i samband med detta. Jag tror själv att det hänger ihop, så väl känner jag min kropp, men alla säger att jag har normala värden. Min viktökning blir nästan omöjlig att tappa. Trots hård träning. Trots diet. Så jag slutar med dieten. Och inte förrän jag börjar resa till Indien på behandlingar samt  äta LCHF tappar jag det jag lagt på mig tidigare. men det är en bisak. Egentligen är det själva struman det som intresserar mig. Varför har jag fått den? Och framför allt, vad påverkar den?
   Jag har en god vän som är läkare och vidsynt. Hon har nu försett mig med en del artiklar där man visar på att det finns en annan inriktning inom läkarvetenskapen. De som menar att blodtester inte räcker för att fastställa rubbningar av sköldkörtelhormoner, de menar att man ska mäta dessa hormoner i dygnsurin. Men etablerade forskare har avfärdat detta. Ändå börjar det röra på sig i läkarleden. En del inser att den här delen av vården varit eftersatt, att kunskapen ofta saknas hos allmänläkare. Detta läser jag i tidskriften Medicinsk access nummer 3, 2009:
"Föreställ dig detta scenario - Du har oförklarligt gått upp i vikt, trots att du äter mindre än vanligt och tränar frekvent, håret fastnar i drivor i duschsilen. huden är ödlelikt torr och du har tappat både energi och ditt goda humör. Det känns verkligen allt annat än bra och du känner inte igen dig själv. Dessutom är du troligen kvinna. du har kanske läst någon artikel om hypotyreos eller tänkt att det måste vara något fel med hormonerna. Det som händer på vårdcentralen kommer troligen att göra dig om möjligt ännu mer nedstämd än innan. I nio fall av tio kommer läkaren inte att koppla dina symtom till hypotyreos. Därför kommer läkaren inte att vilja ta prover för att bekräfta eller utesluta sköldkörtelproblem. Inte ens om du som patient insisterar på det. Och om du mot förmodan kommer att få ta prover kommer läkaren i många fall att inte kunna tyda provsvaren eller konstatera att visst du mår inte bra men dina värden ligger inom referens så i praktiken är du frisk" .
   Det är som att läsa min historia förutom att jag inte tappat håret. Jag hade också en svullnad i sköldkörteln, vilket inte alla får. Det kanske avgjorde att jag fick ta prover, för att de såg något på utsidan. Men eftersom proverna inte visade något blev jag på något sätt konstaterad frisk fast jag hade kvar mina symtom och svullnaden.
   Nu har jag ju  hittat andra vägar till hälsa men det har tagit lång tid, kanske onödigt lång tid. Tänk om jag hade haft en kunnig läkare längs vägen. Eller åtminstone en som hade lyssnat. Jag skriver det här för att du som eventuellt känner igen dig inte ska tappa modet utan stå på dig.

Den där sömnen

Tröttheten. Jag har blivit så beroende av att sova minst åtta timmar per natt. Och att få somna vid klockan 21 är perfekt för mig. Men så finns tanken där på att se något bra program på tv. Och att läsa lite. Bara lite. Och plötsligt är klockan närmare midnatt och min sömn är störd. Redan där. Jag har klivit över gränsen. För jag orkar inte alls samma på morgonen när jag somnar för sent. Det är som jag blivit mycket känsligare för. Förr kunde jag tvinga mig att gå upp tidigt och träna. Men när jag är så här, mer sovande än vaken hela morgonen då går det inte. Inte alls. Så jag måste ta ett steg till i min hälsa, ta hand om mig när sömntåget går och hoppa på. För att få vakna pigg och sugen på yoga. Hela jag blir ur balans när jag inte sover, spelar ingen roll om det bara är en natt. Hur går det för dig? Behöver du lite eller mycket sömn? Och kan du hantera när du sover för lite?

Gult är skönt

Bakar en underbart god paj. Hittar som vanligt ett bra recept här hos Nilla. Degen blir den bästa pajdeg jag gjort och allt går så snabbt och blir så gott. Pajskal gör jag så här:

120 g mandelmjöl
50 g kokosflingor
40 g kokosnötsmjöl
1 ägg
3 msk kokosolja eller rapsolja
2 msk honung
2-3 msk vatten

Träffar goda vänner och får ett stort fång gula tulpaner och den den gula känslan tar jag rakt in i kroppen. Tänk så mycket gott sällskap, sköna diskussioner och gula färger gör så här när våren bankar på. Hoppas ni får en soligt gul söndag!

Starka Arvid

Vi pratar om hälsa i vår familj. Ganska mycket. Och att vägen dit kan se så olika ut. Måste nog se olika ut för att vi är olika individer. Och vi hittar olika sätt att må bra på, träna kroppen. Själv läser jag väldigt många bloggar och det är människor i alla åldrar som skriver. Kul att följa äldre människor, kul att följa yngre. Och är allt lite extra stolt när min son startar sin blogg utifrån sig och sin träning. Min egen starka Arvid

Periodisk fasta

När jag ändå är inne på det här med jämförelser. Paralleller. När jag översätter termer från det som är mest inne nu, att ha en personlig tränare, som jag skrev om nedan,  stämmer det så väl överens med yogan. Fast med andra ord och andra delar också naturligtvis, men om man tittar översiktligt. Det blir nästan lite roligt. Periodisk fasta. Många skriver om det också, många är inne på det spåret, en del rynkar på näsan och skakar på huvudet. Jag läser hos kunniga människor. Och jag slås av det än en gång. Det är precis det jag gör när jag åker på yogakurs. Periodisk fasta. Äter mina måltider under en koncentrerad del av dagen. Tränar alltid på tom mage. TOM. Och hur bra det går. När jag berättat det har de flesta som inte yogar sagt - men det där låter ju inte alls hälsosamt! Men när man förpackar det annorlunda då blir det plötsligt - hälsosamt. Till och med trendigt. Visst är det spännande? Att det verkar finnas fördomar inbyggda i oss människor om det vi inte känner till men tror att vi vet något om. Periodisk fasta, vad är det då?
"Periodisk fasta är ett koncept framför allt för dig som är frisk och som vill ta din fysik, hälsa och fitness till nya nivåer. Du behöver inte träna för att få bra effekter av periodisk fasta, men effekterna verkar bli större när den kombineras med träning. Du får effekter av periodisk fasta oavsett vad du äter, men de positiva hälsoeffekterna blir bättre på lågkolhydratkost än på traditionell kolhydratrik kost. Framför allt blir upplevelsen av periodisk fasta bättre på lågkolhydratkost.

Periodisk fasta innebär att du inte äter mat under 16-36 timmar. I sin enklaste form kan det vara att du är klar med din kvällsmiddag kl 20.00. Du äter inget under kvällen och utnyttjar nattens automatiska fasta, hoppar över frukost och äter en lunch kl 12.00. Då har din kropp fastat i 16 timmar. Efter din mättande lunch äter du ett eller två mellanmål och en middag på kvällen igen. Du kan upprepa detta dagligen eller ett par dagar i veckan, helt beroende på vad som passar i din vardag. " Citat från Jonas Berqvists blogg

Så när jag tränar på en yogakurs då  äter jag något lätt på kvällen, som soppa. Första lektionen börjar oftast klockan  07. Och jag varken äter eller dricker innan. Faktiskt. Sedan har vi lektion till kl 10 ungefär. Och någon timme senare sitter man vid sin frukost, vad den nu än består av. En slags periodisk fasta jag mått väldigt bra på, fått mig att orka mer och att inte ta slut. Visst är det ändå lite komiskt? Trevlig helg på er!