Spirulinachocken

Första gången jag kom i kontakt med Spirulina var våren 1986. När Tjernobylolyckan hade hänt. Vi bodde på Gotland just det året och var liksom närmast i Sverige rent geografiskt till att drabbas av radioaktivt nedfall. Även om det sedan visade sig vara Gävletrakten som var mest utsatt. Jag läste som besatt allt jag kom över (innan Internets tid) och hittade till slut något nyttigt - alger kan dra ut radioaktiviteten ur kroppen. Kapsla in det och sedan föra ut det. Var det sedan hamnar förstår vi ju, men just då var jag nog mest rädd för att ha det i mig. I min kropp. Sagt och gjort. Köpte Spirulina, ett mörkgrönt pulver som smakar ganska mycket. Av något obestämbart. Kanske alger? :) Vi bodde i ett litet kollektiv, fyra personer och jag fick alla att strö Spirulina på vår fil. Eller. Det blev nästan Spirulina med fil. Vedervärdigt! Vi fick inte ner det, det kväljde för mycket. Åren när barnen ar små var jag åter på det där pulvret, vilket resulterade i att våra barn fick samma kväljningsattacker... Nu är jag där igen. Med det där pulvret. Men vis av skadan använder jag lite. LITE. Och det räcker. I en grön smoothie till exempel. Den smaken är inte god, men jag tror fortfarande att det är bra. Hur tänker du om alger? Äter du dem?