Även han

Läser så klokt hos Kostdoktorn idag om frestelser och godis. Eller vad man vill kalla det. Det som gör att man måste ta beslut hela tiden. Att jag har ett ansvar över min kropp. Självklart. Men de som "erbjuder" allt socker, precis överallt, de har väl också ett ansvar. Det är ju bara att låta bli. Ja, det kan tyckas lätt. Men när det hela tiden finns runtom oss, då måste vi hitta andra strategier. Som han skriver, ha aldrig frestelser hemma. Om man nu är frestad av choklad och nötter extra mycket. Om man känner att man behöver dra ner på det. Jag vet med mig själv att en ruta blir tre som blir en halv och så plötsligt en hel chokladkaka. Så nej. Jag har ingen mörk choklad i mitt skåp. Köper bara om jag ska baka på det eller göra något extra gott som dessert när vi får gäster. Jag tänker att det bästa jag kan göra är att se till att det är "rent" runt mig. Liksom. För det räcker med allt som finns i affärer, för att inte tala om det som finns på fikabordet på jobbet ganska ofta. De flesta dagar ser jag det inte ens. Men vissa dagar, när jag är lite låg, har mycket arbete som känns tradigt då fastnar de i min blickpunkt och jag upptäcker att jag äter en kolakaka. Som är vidrigt söt, för att uttrycka det milt. Och ändå. Så slank den ned. Inser mer och mer att det här med kosten är ett livslångt åtagande och där man tar beslut hela tiden. Ungefär som yogan. Man tar ett beslut varje dag runt sin träning. Ingen träning? Lite? Ett genomkörande pass? Men det blir ett beslut. Samma med socker och godis för min del. Jag köpte smågodis i veckan. Och det var så vedervärdigt och samtidigt skönt att känna den märkligt kemiska smaken av sött på tungan och kletet på tänderna. Nej. jag vill inte ha det. Men jag måste fortfarande ta beslut. Och låta bli det jag inte mår fint av. Huvudet är så dominant. Tankarna rusar ibland. Som om det söta vore trösten. Jag vet bättre, så är det. Men extra skönt att läsa Kostdoktorn idag. Även han.

Slippa sockret, slippa unna sig

Min sockerfrihet haltar. Fast jag mår skit av det. Jag funderar verkligen på varför. Är det där berömda motståndet igen? Som tar sig ett annat uttryck? I 10 månader gick det som en dans. Men efter Indien har jag inte återhämtat mig till den mer strikta kosten som jag mår bäst på. Jag "unnar" mig det ena och det andra. Det blir en del. Och som jag skrivit, trötthet, huvudvärk och en mage som blir uppblåst. Idag fanns det egentligen bara socker på fikabordet på jobbet. I olika former. Jag låter bli godiset i påskäggen, jag låter bli vetelängden. Men när jag åker hem köper jag en mjölkchoklad. Fast jag egentligen inte vill. Nästan som ett missbruksbeteende. Slänger halva. Nu är det dags att på allvar låta bli. Vet inte om du känner igen dig eller om du inte behöver vara så strikt. Men jag behöver verkligen det. Nu börjar jag om. Ordentligt. Den där kolhydratkosten i Indien var inte bra för mig. Trots att det var vegetarisk kost. Faktiskt. Jag återkommer till det gång på gång. Jag är en fett- och proteinmänniska. Med mycket grönsaker och bär. Punkt. Jag vill tillbaka dit. Med de orden önskar jag en skön påsk till dig. Att du slipper socker! Slipper unna dig och får må gott.

Vill inte baka, vill inte fika!

En bakare som jag. Som alltid bakat något riktigt smarrigt när det varit fest, kalas, fika eller födelsedag. Som idag när det är födelsedag. Men det sista året har ju inneburit en ändrad kursinriktning i mitt liv när det gäller mat. När det gäller fika. Och igår eftermiddag tänkte jag först att jag skulle baka något och ta med mig till jobbet idag för att fira. Men sedan kände jag - nej, jag vill inte det. Vill inte baka mer just nu. Inte sugen på fika. Absolut inte på sött. Och som av en händelse har en annan arbetskamrat med sig fikabröd och tårtor, hon fyllde 30 år i helgen och har firat stort. Förstås. Och jag passerar alla kakfaten och känner djupt inom mig hur nöjd jag är att jag slutat med sockret. Med vetemjölet. Med stärkelsen. Och det ser så vackert ut, men det gör inte gott i kroppen. Javisst kan man göra avsteg om man vill. Javisst kan man äta kolhydrater om man tycker att man mår bra på det. Jag gör det inte. Och det är helt enkelt en stor lättnad. Både att inte baka när jag inte har lust och att inte fika när jag inte vill. Frihet!

Det där med socker och frukt

Det där med socker. Och frukt. Och att det inte spelar någon roll varifrån sockret kommer för att det ska trigga igång saker i din kropp. Jag har köpt det. Jag har sålt det. Jag har velat. Hit och dit. Låtit bli frukt hemma. Jag åt väldigt mycket frukt innan jag startade med lågkolhydratkost. Sedan slutade jag helt. Och nu när jag är i ett land där alla goda frukter växer så äter jag frukt. En liten skål fruktsallad varje morgon med mango, papaya, ananas och melon med liten färskriven kokos på toppen. Och det är gott men har inte triggat något som helst sötsug i mig. Ännu. Jag kan tycka att det är crazy när jag är hemma i Sverige och frukten har färdats så långt för att jag ska kunna köpa den. Om jag inte håller mig till det som växer hemma på mina egna träd. Och kanske är det helt enkelt så jag kommer att äta frukt framöver? Äta plommon, äpplen och päron. Och ingen importfrukt. Förutom när jag är där importfrukten växer. Jag testar mig fram. Tycker att Cecilia Folkesson skriver så bra om det hela. Hur gör du?

Inget kolhydratpåslag

Idag så här den skälvande dan före dan ska jag ge mig i kast med julgodis. Jag ska göra på ett för mig nytt sätt. Chokladtryffel utan socker och andra små bakverk. Det är spännande och samtidigt både utmanade och stimulerande att baka och fixa utan det vita, varken vetemjölet eller sockret. Och det går bra. Fina råvaror. Det brukar bli gott. Nu ska jag gå vidare och testa lite juligare saker. Önskar dig en skön jul med god mat och gotter, inte för mycket, men lagat av riktiga råvaror och som sagt med ett så litet kolhydratpåslag som möjligt!

Hos tandläkaren

Och så nästa steg i det här med hälsan och lågkolhydratkosten. Jag har alltid haft mycket tandsten, så mycket att en del tandhygienister har tyckt att jag bör gå två gånger om året för att ta bort det. Nu hade min tandhygienist slutat så det har till och med gått 1.5 år sedan jag såg någon för det ändamålet. Var däremot hos tandläkaren härom dagen. Jahaja, hon säger att det är väldigt LITE tandsten, det kan du vänta med att ta bort. Oj, hade jag gjort någon typ av förändring när det gäller min munhälsa? Nej, jag borstar och petar med stickor. Som tidigare. Har jag gjort någon förändring i min kost? Ja. Socker och andra kolhydrater går bort. Och där kom ännu en del att ta till sig för att må bra. Helt enkelt. För att slippa pålagringarna på alla möjliga ställen i kroppen. För jag är säker, det beror på att jag tagit bort det vita,farliga, söta. Gör det du också!

Tar bort det också

Rödvin. Som jag gillat det. Tidigare i mitt liv. Nu har det gått flera år sedan jag drack rött vin. Jag har druckit vitt vin de få gånger jag druckit något de senaste åren. Men ibland kan jag bli sugen på det röda. På känslan som infinner sig. På julfesten fick jag tre små rödvinsflaskor i mitt paket. Vin med olika koppling till rim och film, som var festens tema. Egentligen  dricker jag inte rött. Men en gåva är en gåva tänkte jag. Igår kväll såg vi en film och tog lite vin. Jag drack två glas. Och kände mig nästintill berusad. Ingen skön känsla alls. Och än en gång inser jag att den här vägen jag slagit in på, den bara fortsätter, åt håll man kanske inte tänkt sig från början. Det här med yogan, allt som den för med sig. Men också. OCKSÅ. Det här att leva huvudsakligen utan socker och snabba kolhydrater. Det för också med sig sensationer i kroppen. Jag kände mig svullen. Direkt. I lederna och i kroppen. Märkligt. Men intressant. Och nej. Det där rödvinet, det är inte för mig längre. Inte ens som present. Vi är individuella och kanske passar det bra för någon annan. Nu vet jag också att det finns socker i en hel del av rödviner. Inget att vänta på. Ta bort det röda helt och hållet.

Utan fikabröd

Den här tiden på året brukar jag mumsa. Godis. Choklad. Lussebullar. Allt sött och gott. I år är det annorlunda. Jag passerar stora pepparkakshjärtan i fikarummet. Jag går med lätta steg förbi en stor låda med julskumstomtar. Jag dricker mitt kaffe. På morgonen äter jag en lussebulle, bakad på kokosnötsmjöl utan socker. Att värma den och bre på tjockt med smör - det är riktigt riktigt gott! Och jag förvånas själv över att jag egentligen inte alls vill ha det som jag oftast ätit med förtjusning. Ändå gör sinnet en del krumsprång, vill koka knäck och äta ur chokladaskar. Men det är en tankebubbla. Kroppen vill inte ha. Vill. Inte. Ha. Tänk att sinnet alltid är det största att bemästra. Som också hela yogan handlar om. Just nu tittar jag ut på en glittrande, gnistrande vinterdag. Vackert vitt. Jag har druckit starkt kaffe. Utan fikabröd. Utan socker. Och jag mår fint. Hoppas du också gör det. Utan socker.

Sockrad plast

Julskum. Som jag gillat det. Som den sockerråtta jag är. Men sockret har ju minimerats i mitt liv. Trots det blir jag sugen på sött ibland. Nu har jag lärt mig att egentligen behöver jag fett när jag blir sugen på sött. Att jag någonstans programmerat om mig och att det tar tid för kroppen att hitta tillbaka. Ibland faller jag ändå för frestelsen. Och det är bara skräp jag är sugen på! Jag erkänner. Smågodis. Färgat och fyllt med e-nummer och annat vi inte vill ha i oss. Som jag inte vill ha i mig. Ändå köpte jag en påse med julskum när jag gick upp på mitt hotellrum i förrgår. För att mysa lite när jag skulle läsa min nya bok. Jag åt tre, sedan kände jag mig som jag ville kräkas. Det kändes som jag åt socker men i form av plast. Har du känt något liknande? Jag tror att tiden jobbar för mig, för oss. För när man undvikit det som inte är bra så kommer kvittot när man ändå äter det där. Som julskum. Tänk så många jag mumsat i mig genom åren och nu kunde jag bara äta några stycken och sedan känna hur dåligt det faktiskt är. Ibland är det bra att man gör sina felval. Det ger perspektiv. Vem vill äta sockrad plast? Egentligen.

Felmeddelande

När man pratar om lågkolhydratkost blir många provocerade.Och en hel del säger att det är placebo. Tja, är det placebo är det fantastiskt. Kroppens egen förmåga att ställa saker till rätta "bara vi tror det". Det som är lustigt är att alla vetenskapliga undersökningar som nu visar att vi behöver mycket fett och inte kolhydrater är något som glöms bort. Vi blandar ofta ihop vad vi gillar med det vi mår bäst på. Det är klart kroppen vill ha smågodis om vi serverar den det hela tiden. Och det tar tid att bli av med sötsug. Det är förstås individuellt hur det påverkar, men att det påverkar det är helt klart. Något som jag tycker är riktigt läskigt är kolhydraternas inverkan på inflammationstillstånd i kroppen. Och att cancerceller slutar växa om du tar bort kolhydraterna med sockret främst i spetsen. Är det placebo? Vad är det vi inte vill se?  Eller kanske helt enkelt fakta? En ny bok som presenteras på ett lågmält sätt på TV4 kanske kan lysa upp dimmorna? Ett sötare blod : Om hälsoeffekterna av ett sekel med socker av Ann Fernholm verkar riktigt intressant. Som barn var jag helt ointresserad av godis, det kunde ligga och bli gammalt. Någonstans längs vägen blev jag tvärtom, jag har älskat godis i alla former. När jag behöver fett blir jag sugen på sött, som en slags felmeddelande i mig själv. Kanske säger något om de budskap vi utsatts för i över 30 år att fett är farligt. Men jag fortsätter att låta bli kolhydrater och socker och mina hälsovinster ökar. Hur gör du?

            http://www.tv4play.se/program/efter-tio?video_id=2241990&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Underbart bra och riktigt dåligt

Vi har varit borta över helgen. På ett spa. På ett strandbad. Isskrubb. Aromabastu med citrusdofter. Hamam som i Turkiet. Fotbad som i Malaysia. Lerinpackning av kropp och hår som i Marocko. Vilsamma simturer i saltvatten. Vilande i gigantiska bäddar för två med kryddigt te, salta mandlar och mörk choklad. Vi har njutit. Druckit lite bubbel och firat en del saker för oss själva. Som har med framtiden att göra. Och vi har ätit. Lite kolhydrater. Kanske mest i form av socker, för bröd vill jag verkligen inte ha längre. Och ändå. Våra magar svällde. Men vi började båda hosta. Rossla. Och jag börjar undra - hur gjorde vi tidigare? Hur lät vi? Rosslade vi lite jämt utan att ens märka det? För nu är det påtagligt. Och det går fort. Så med vattenstunderna i godaste minnet lägger jag också till det andra - att kolhydraterna får oss slemmiga i halsen ganska snabbt. Lite läskigt är det allt. Och jag tror inte att vi är känsligast i världen. Kanske bara att det visar sig så snabbt och tydligt när vi låtit bli det sedan början på året? Ja vad är vad egentligen. Klart är att de där kolhydraterna, de är inte bra för våra kroppar. Inte för min, inte för min mans. Och jag tänker på alla andra inflammationstillstånd som kan finnas i kroppen. Länge. Innan de ger sig till känna. Lite läskigt är det allt. Eller vad säger du?

Tål det inte

Köper smågodis. Det har jag inte gjort sedan slutet på januari. Ingen stor påse, kanske 15-20 bitar. För att jag varit sugen i flera dagar, dividerat med mig själv. Vad spelar det för roll-typen av argument. Till slut testade jag mig själv. Jag köpte godiset. Åkte hem och la mig i soffan. Åt det extremt söta. Fick inte i mig allt. Somnade till pelletskaminens dån och vaknade av regnets susande och åskan. Med en magnifik huvudvärk. Eller hur man ska uttrycka det. Och den är fortfarande kvar. Som en mössa av järn runt skallen. Fortfarande. Det säger en del om hur dåligt det är för mig. För det är sockret som gör det. Det var en nyttig test. Vaknade dessutom mitt i natten av en enorm hostattack. Något som jag inte haft sedan jag började med LCHF. Var det en slump? Vet inte. Det jag vet ännu mer nu, är att godis is not for me. Jag tål det inte helt enkelt. Cecilia Folkesson skriver det så bra här

En för mycket

Vi är på utflykt i södra Dalarna. Och passar på att hälsa på min svärmor, barnens farmor på vägen hem. Hon bjuder på mat. Jag vill inte vara krånglig, och det är jag egentligen inte, så jag hoppar helt enkelt över kolhydraterna i form av pasta och bröd. Hon ser det direkt... Och tycker att jag äter lite. När kaffet och tårtan kommer på bordet har jag inte hjärta att låta bli att ta en bit. På något vis äter jag för hennes skull. Och det är ju aldrig bra. Jag har inte ätit sådant på över ett halvår. Det är otroligt sött. Samtidigt gott, vi är trötta och på väg hem. Men vilken värk jag får  i magen. Och illamående. Det sitter i halsgropen när jag ska lägga mig. Och jag inser ännu mer hur glad jag är att jag slutat med spannmålsprodukter. För jag mår inte bra av det. En liten tårtbit, med bottnar bakade av vetemjöl, är en för mycket.

Frukt ÄR godis

Vad man än ställer in sitt sikte på så kan man alltid hitta andra vinklar. På vad som helst. Det är min övertygelse. Och när jag tittar på vad jag äter. Vad jag verkligen äter nu för tiden när kolhydraterna med sockret i spetsen fått ge vika. Då ser jag hur otroligt bra jag mår på att ha rensat ut det på min matsedel som inte fått mig att må bra. Inklusive frukt. Jag vet! Men de vitaminer du får i frukt, får du också i dig via grönsaker. Men utan sockret som faktiskt finns i frukt. Ju fler frukter, ju mer socker. Ingen konstig matematik, men något som jag inte förstått tidigare. Och det här med att frukt är också godis, det är ju helt sant! Exakt så. Socker som socker. Tyvärr. Men nu när jag vant mig av med fruktsockret så mår jag så mycket bättre och blodsockret sköter sig självt. Som sagt. Jag är nog frälst ;)