Vi är på utflykt i södra Dalarna. Och passar på att hälsa på min svärmor, barnens farmor på vägen hem. Hon bjuder på mat. Jag vill inte vara krånglig, och det är jag egentligen inte, så jag hoppar helt enkelt över kolhydraterna i form av pasta och bröd. Hon ser det direkt... Och tycker att jag äter lite. När kaffet och tårtan kommer på bordet har jag inte hjärta att låta bli att ta en bit. På något vis äter jag för hennes skull. Och det är ju aldrig bra. Jag har inte ätit sådant på över ett halvår. Det är otroligt sött. Samtidigt gott, vi är trötta och på väg hem. Men vilken värk jag får i magen. Och illamående. Det sitter i halsgropen när jag ska lägga mig. Och jag inser ännu mer hur glad jag är att jag slutat med spannmålsprodukter. För jag mår inte bra av det. En liten tårtbit, med bottnar bakade av vetemjöl, är en för mycket.
Känner igen detdär. Med att äta för någon annans skull. För att man i stunden inte riktigt orkar (eller ja, jag vet inte vilket ord jag ska använda) stå upp för sig själv och ens val/övertygelser. Det är lite som att sopa under mattan för husfridens skull - det är okej en gång, men sen blir det kletigt :)
SvaraRaderaJa du har helt rätt. Ibland är det enklare men det är viktigt att stå upp för sig själv. Hela vägen...
RaderaJag tycker också detta är ett dilemma.För jag känner mig alltid så krånglig!!Men det går bättre för varje år som går...
SvaraRaderaKram Lotta
Ja det är ju ett dilemma och som du säger Nina, att egentligen stå upp för sig själv. Jag tränar på det. I vissa sammanhang är det inget problem. Med min svärmor känner jag mig jobbig...
SvaraRadera