Det där med socker och frukt

Det där med socker. Och frukt. Och att det inte spelar någon roll varifrån sockret kommer för att det ska trigga igång saker i din kropp. Jag har köpt det. Jag har sålt det. Jag har velat. Hit och dit. Låtit bli frukt hemma. Jag åt väldigt mycket frukt innan jag startade med lågkolhydratkost. Sedan slutade jag helt. Och nu när jag är i ett land där alla goda frukter växer så äter jag frukt. En liten skål fruktsallad varje morgon med mango, papaya, ananas och melon med liten färskriven kokos på toppen. Och det är gott men har inte triggat något som helst sötsug i mig. Ännu. Jag kan tycka att det är crazy när jag är hemma i Sverige och frukten har färdats så långt för att jag ska kunna köpa den. Om jag inte håller mig till det som växer hemma på mina egna träd. Och kanske är det helt enkelt så jag kommer att äta frukt framöver? Äta plommon, äpplen och päron. Och ingen importfrukt. Förutom när jag är där importfrukten växer. Jag testar mig fram. Tycker att Cecilia Folkesson skriver så bra om det hela. Hur gör du?

Trodde alla visste

På flyget ner till Indien hör jag en ung kille klaga på en hel del på planet. Men droppen är ändå när han kräver att få sitt smörpaket utbytt till Becel, margarin! Jag tycker nästan synd om honom. Att han tror att han gör ett smart val. Trodde de flesta visste vid det här laget att margarin, det är verkligen inget som din kropp vill ha. Smör däremot. Ojoj.

Trial and error

Kan man bli hög på julmust? Nästan. Om du frågar mig. Jag drack några glas julmust igår. Och svällde upp. Förstås. Mådde illa. Kände en beläggning på tänderna. Nej. Det var inte riktigt värt det. Och ja jag vet. Jag skulle inte. Men blev lite sugen på att testa. Och jag provar mig igenom min första jul på lågkolhydratkost. Jag gjorde till och med ris á la Malta på keso som hade legat i en lag av apelsinsaft, kanelstång och vaniljpulver över natten. Och sedan blandades det hela med vispad grädde och apelsiner. SÅ gott. Jag behöver inte så mycket mer. Egentligen. Men ibland måste jag övertyga mig själv. Trial and error. Det är så jag funkar. Och julmusten är definitivt inte något jag behöver.  Trots allt så mådde jag riktigt illa av det. Och blev högoktanig. Jag testar vidare. Trial and error.

Inget kolhydratpåslag

Idag så här den skälvande dan före dan ska jag ge mig i kast med julgodis. Jag ska göra på ett för mig nytt sätt. Chokladtryffel utan socker och andra små bakverk. Det är spännande och samtidigt både utmanade och stimulerande att baka och fixa utan det vita, varken vetemjölet eller sockret. Och det går bra. Fina råvaror. Det brukar bli gott. Nu ska jag gå vidare och testa lite juligare saker. Önskar dig en skön jul med god mat och gotter, inte för mycket, men lagat av riktiga råvaror och som sagt med ett så litet kolhydratpåslag som möjligt!

Hos tandläkaren

Och så nästa steg i det här med hälsan och lågkolhydratkosten. Jag har alltid haft mycket tandsten, så mycket att en del tandhygienister har tyckt att jag bör gå två gånger om året för att ta bort det. Nu hade min tandhygienist slutat så det har till och med gått 1.5 år sedan jag såg någon för det ändamålet. Var däremot hos tandläkaren härom dagen. Jahaja, hon säger att det är väldigt LITE tandsten, det kan du vänta med att ta bort. Oj, hade jag gjort någon typ av förändring när det gäller min munhälsa? Nej, jag borstar och petar med stickor. Som tidigare. Har jag gjort någon förändring i min kost? Ja. Socker och andra kolhydrater går bort. Och där kom ännu en del att ta till sig för att må bra. Helt enkelt. För att slippa pålagringarna på alla möjliga ställen i kroppen. För jag är säker, det beror på att jag tagit bort det vita,farliga, söta. Gör det du också!

Tar bort det också

Rödvin. Som jag gillat det. Tidigare i mitt liv. Nu har det gått flera år sedan jag drack rött vin. Jag har druckit vitt vin de få gånger jag druckit något de senaste åren. Men ibland kan jag bli sugen på det röda. På känslan som infinner sig. På julfesten fick jag tre små rödvinsflaskor i mitt paket. Vin med olika koppling till rim och film, som var festens tema. Egentligen  dricker jag inte rött. Men en gåva är en gåva tänkte jag. Igår kväll såg vi en film och tog lite vin. Jag drack två glas. Och kände mig nästintill berusad. Ingen skön känsla alls. Och än en gång inser jag att den här vägen jag slagit in på, den bara fortsätter, åt håll man kanske inte tänkt sig från början. Det här med yogan, allt som den för med sig. Men också. OCKSÅ. Det här att leva huvudsakligen utan socker och snabba kolhydrater. Det för också med sig sensationer i kroppen. Jag kände mig svullen. Direkt. I lederna och i kroppen. Märkligt. Men intressant. Och nej. Det där rödvinet, det är inte för mig längre. Inte ens som present. Vi är individuella och kanske passar det bra för någon annan. Nu vet jag också att det finns socker i en hel del av rödviner. Inget att vänta på. Ta bort det röda helt och hållet.

Utan fikabröd

Den här tiden på året brukar jag mumsa. Godis. Choklad. Lussebullar. Allt sött och gott. I år är det annorlunda. Jag passerar stora pepparkakshjärtan i fikarummet. Jag går med lätta steg förbi en stor låda med julskumstomtar. Jag dricker mitt kaffe. På morgonen äter jag en lussebulle, bakad på kokosnötsmjöl utan socker. Att värma den och bre på tjockt med smör - det är riktigt riktigt gott! Och jag förvånas själv över att jag egentligen inte alls vill ha det som jag oftast ätit med förtjusning. Ändå gör sinnet en del krumsprång, vill koka knäck och äta ur chokladaskar. Men det är en tankebubbla. Kroppen vill inte ha. Vill. Inte. Ha. Tänk att sinnet alltid är det största att bemästra. Som också hela yogan handlar om. Just nu tittar jag ut på en glittrande, gnistrande vinterdag. Vackert vitt. Jag har druckit starkt kaffe. Utan fikabröd. Utan socker. Och jag mår fint. Hoppas du också gör det. Utan socker.

Sockrad plast

Julskum. Som jag gillat det. Som den sockerråtta jag är. Men sockret har ju minimerats i mitt liv. Trots det blir jag sugen på sött ibland. Nu har jag lärt mig att egentligen behöver jag fett när jag blir sugen på sött. Att jag någonstans programmerat om mig och att det tar tid för kroppen att hitta tillbaka. Ibland faller jag ändå för frestelsen. Och det är bara skräp jag är sugen på! Jag erkänner. Smågodis. Färgat och fyllt med e-nummer och annat vi inte vill ha i oss. Som jag inte vill ha i mig. Ändå köpte jag en påse med julskum när jag gick upp på mitt hotellrum i förrgår. För att mysa lite när jag skulle läsa min nya bok. Jag åt tre, sedan kände jag mig som jag ville kräkas. Det kändes som jag åt socker men i form av plast. Har du känt något liknande? Jag tror att tiden jobbar för mig, för oss. För när man undvikit det som inte är bra så kommer kvittot när man ändå äter det där. Som julskum. Tänk så många jag mumsat i mig genom åren och nu kunde jag bara äta några stycken och sedan känna hur dåligt det faktiskt är. Ibland är det bra att man gör sina felval. Det ger perspektiv. Vem vill äta sockrad plast? Egentligen.

Andra sätt

Så glad över att hitta nya recept. Andra sätt att baka på. Lussebullar. En klassisk favorit. Nu gör jag dem med kokosnötsmjöl, smör och grädde i smeten. Goda. Trots min egen skepticism. Julgodis i form av ischoklad med det "rätta" kokosfettet, inte kokosfett från de små aluminumfyrkanterna som fynns i kyldisken. Nej jag använder riktigt ekologiskt kokosfett. Och riktigt mörk choklad. Kan blanda med nötter av olika slag. Grädde. Allt blir gott. Och det känns så härligt att få frossa lite i julgotter och bröd framöver för att det också är möjligt. Inget socker. Inget vetemjöl. Att hitta andra sätt gör mig extra glad. Hur gör du?

Felmeddelande

När man pratar om lågkolhydratkost blir många provocerade.Och en hel del säger att det är placebo. Tja, är det placebo är det fantastiskt. Kroppens egen förmåga att ställa saker till rätta "bara vi tror det". Det som är lustigt är att alla vetenskapliga undersökningar som nu visar att vi behöver mycket fett och inte kolhydrater är något som glöms bort. Vi blandar ofta ihop vad vi gillar med det vi mår bäst på. Det är klart kroppen vill ha smågodis om vi serverar den det hela tiden. Och det tar tid att bli av med sötsug. Det är förstås individuellt hur det påverkar, men att det påverkar det är helt klart. Något som jag tycker är riktigt läskigt är kolhydraternas inverkan på inflammationstillstånd i kroppen. Och att cancerceller slutar växa om du tar bort kolhydraterna med sockret främst i spetsen. Är det placebo? Vad är det vi inte vill se?  Eller kanske helt enkelt fakta? En ny bok som presenteras på ett lågmält sätt på TV4 kanske kan lysa upp dimmorna? Ett sötare blod : Om hälsoeffekterna av ett sekel med socker av Ann Fernholm verkar riktigt intressant. Som barn var jag helt ointresserad av godis, det kunde ligga och bli gammalt. Någonstans längs vägen blev jag tvärtom, jag har älskat godis i alla former. När jag behöver fett blir jag sugen på sött, som en slags felmeddelande i mig själv. Kanske säger något om de budskap vi utsatts för i över 30 år att fett är farligt. Men jag fortsätter att låta bli kolhydrater och socker och mina hälsovinster ökar. Hur gör du?

            http://www.tv4play.se/program/efter-tio?video_id=2241990&utm_medium=sharing&utm_source=permalink&utm_campaign=tv4play.se

Kaffe och hjärtslag

Skrev här om mitt hjärta. Två helger har jag haft ett långtids-EKG på mig. 48 timmar. Det har varit lite knöligt men självklart gått. Jag vill ju göra undersökningen för att kanske utesluta något. Den här helgen har mitt hjärta riktigt bankat. Och bankat. Och jag börjar fundera på mitt kaffe. Kan det vara så att hjärtat slår hårt av för mycket kaffe? Eller är jag helt ute och cyklar nu? Kan det vara så att ju känsligare man blir ju känsligare blir man. Tycker nämligen att idag, när jag kopplat bort mitt EKG, då har hjärtslagen varit hårda hela eftermiddagen. Nästan rusat. När jag tänker på vad jag gjort, så har jag druckit kaffe. I omgångar. I olika grupperingar. För att det är gott. För att jag blivit bjuden. Och så var jag där igen. Dags att dra ner på kaffet hursomhelst. Men ändå, har du någon erfarenhet kring hjärtslag och kaffe? Kanske betyder kaffet ingenting i sammanhanget. Men jag tror faktiskt att det gör det. Vad tror du?

Underbart bra och riktigt dåligt

Vi har varit borta över helgen. På ett spa. På ett strandbad. Isskrubb. Aromabastu med citrusdofter. Hamam som i Turkiet. Fotbad som i Malaysia. Lerinpackning av kropp och hår som i Marocko. Vilsamma simturer i saltvatten. Vilande i gigantiska bäddar för två med kryddigt te, salta mandlar och mörk choklad. Vi har njutit. Druckit lite bubbel och firat en del saker för oss själva. Som har med framtiden att göra. Och vi har ätit. Lite kolhydrater. Kanske mest i form av socker, för bröd vill jag verkligen inte ha längre. Och ändå. Våra magar svällde. Men vi började båda hosta. Rossla. Och jag börjar undra - hur gjorde vi tidigare? Hur lät vi? Rosslade vi lite jämt utan att ens märka det? För nu är det påtagligt. Och det går fort. Så med vattenstunderna i godaste minnet lägger jag också till det andra - att kolhydraterna får oss slemmiga i halsen ganska snabbt. Lite läskigt är det allt. Och jag tror inte att vi är känsligast i världen. Kanske bara att det visar sig så snabbt och tydligt när vi låtit bli det sedan början på året? Ja vad är vad egentligen. Klart är att de där kolhydraterna, de är inte bra för våra kroppar. Inte för min, inte för min mans. Och jag tänker på alla andra inflammationstillstånd som kan finnas i kroppen. Länge. Innan de ger sig till känna. Lite läskigt är det allt. Eller vad säger du?

Näsandning, djupandning och lugn

Såg ett program med Oprah för ett tag sedan. Hon brukar ha med sig en läkare ibland i studion. Han är väldigt engagerad i vad han än pratar om. Den här gången var fokus på andetaget. På att andas via näsan. Som frigör en gas som påverkar olika delar av kroppen. Läkaren var uppspelt och sprallig. Bara av att andas med näsan kan du förbättra din hälsa. Yogar man så vet man det. Har du dessutom en liten unge i din närhet  ser du att andetaget också går långt ner i magen. Stänger du munnen och andas via din näsa har du alltså redan hjälpt dig själv ganska långt. En del säger att yogaandningen är tvärtom. Men den är ju som vi andas från början, innan vi drar upp andetaget och låter nyckelbenen ta hand om den. Som när vi stressar. Jag andas alltid långt ner i magen. Jämt. Hela tiden. Och via näsan. Men jag funderar nu på hur det hela hänger ihop med att mitt hjärta slår hårt ibland. Om stressen inte finns i andetaget hos mig men ändå är närvarande, kan det då vara så att hjärtat slår för hårt? Klart är att stressen i mitt arbetsliv måste bort. Eller rättare sagt, jag måste distansera mig från den. Man hinner det man hinner. Förutom mitt djupa andetag och min näsandning vill jag ha mitt lugna hjärtslag också. Också.

Ren andning

Jag går till doktorn för en kontroll. Han säger -ditt andningsljud är helt rent. Det kanske inte låter som något speciellt. Men för mig är det det. Det har jag inte hört tidigare. Det har alltid varit beskrivningar som, det låter tätt, du har ett konstigt gnidningsljud,  har du astma? eller har du kol? eller ojoj, här var det rossligt och pipigt. Oavsett varför jag varit hos läkaren. Så ni förstår vilken stor grej det är. Jättestor faktiskt. I mitt liv. Sedan finns det annat som inte är tipptopp. Men det här, det är ett kvitto på att jag förutom yogan även hittat rätt med maten. Så alla ni kolhydratälskare :) -  tänk vilken skillnad det blev i mitt liv av att ha dragit ner på dem rejält. Med sockret i spetsen som ju också är en kolhydrat. Jag önskar dig samma upplevelse!

Håll tummarna med mig

Jag är förkyld. Och de senaste 15 åren har det inneburit luftvägsproblem för mig. Alltid. Samma sak varje gång. Den här gången är det annorlunda. Eftersom jag nästan aldrig hostar nu för tiden, sedan jag började med min kost med riktigt fett och lite kolhydrater, har hostan fasat ut sig själv. Ja det har helt klart ett samband. Bara det! Tänk då så mycket annat som påverkas i kroppen utan att man vet om det. Som kan finnas där länge innan man märker det. Och inflammationstillstånd som kan finnas överallt. Om ni minns så påbörjade jag en annan kost just med tanke på mina luftvägar. Nu är jag lite hängig, halsen svider och jag har haft feber. Håll tummarna med mig att hostan håller sig borta. Tänk vilket genombrott för mig!

Gästfrihet och balans

Varit på yogakurs i helgen. I Tyskland. Och allt var helt enkelt så där underbart toppen som det är ibland. Alla pass klockrena. Och jag orkar. Och jag var där med min dotter. MEN. Maten. Maten. Maten. De flesta jag tränar med är vegetarianer och som för många innebär att de äter mycket kolhydrater. Något som jag inte mår bra på. Jag vet att jag skrivit om det tidigare, det där med att inte äta för andras skull. Men när det inte finns något alternativ. Och när man är gäst. Det är inte bara att låta bli att äta. Så jag har ätit. Det har smakat bra. Men tyngden i kroppen. Den vill jag inte ha. Den lätt svullna magen. Den vill jag inte ha. Jag vill ha en kropp som känns lätt och stark. En kropp som inte är rädd för fett i maten, naturligt fett utan tillsatser. En kropp som äter mycket grönsaker men inget bröd. Så jag har "fuskat" och ätit det jag inte mått bra på. Inget alarmerande, bara så att jag än en gång har befäst vad just jag mår bäst på. Men gästfriheten har varit fantastisk, det är också en slags föda och den tar jag in i mitt hjärta. Det andra - kolhydraterna, minimerar jag igen. Hur har du det med din träning och din mat? Känner du vad du mår bäst på?

Nuet och djupandning med en ettåring

För ett år sedan packade jag väskan för en yogahelg i London. Och väl på Stansted express in mot storstaden fick jag sms om att mitt barnbarn kommit till världen! Allt ställdes på ända inombords. På en mängd sätt. Hon kom lite för tidigt. Och ja, det var ganska dramatiskt. Och nu känns det som hon alltid funnits. Imorgon fyller hon ett år. Och vi ska fira förstås. För en vecka sedan var jag barnvakt hos henne. Det var bara vi två. Hon hade varit på semester och var strålande glad över att vara hemma. Tänk så lite stimulans ett litet barn behöver egentligen. Vi leker med små rörelser, små saker. Hon tittar uppmärksamt på allt, vänder och vrider. När hon börjar bli lite trött så ligger vi på hennes föräldrars säng och jag sjunger. Hon följer varje rörelse så enormt uppmärksamt att det här med att finnas i nuet blir ännu klarare för mig. Hur närvarande vi är som barn och hur svårt vi har att återvända dit som vuxna. Hon är trött och ögonen blinkar och blinkar. Samtidigt vill hon inte sova. Jag forcerar inget. Sjunger och leker med lite handrörelser. Och så andas jag. Djupa andetag. Yogaandning. Ujjjayi. Hon stannar upp och tittar på mig i flera minuter. Så lägger hon sig ner och somnar! Direkt. Det händer gång på gång när jag djupandas med henne och det är nästan magiskt. Hon sover tungt och jag känner att jag är i mitt nu. Med en liten ettåring ♥  Imorgon blir det kalas!

Jet lag

Där jag jobbar finns en sömnforskare. Enligt henne ska man aldrig sova längre än 2 timmar mer än vad man gör i vanliga fall när man har ledigt. Kroppen förstår inte om man sover för länge och man kan få ett tillstånd som liknar jet lag i kroppen. Det förklarar en hel del för mig. Klargör. Så brukar du gå upp klockan sex i vanliga fall är det bra om du inte sover längre än till klockan åtta när du har sovmorgon. Det kändes lite snopet, men jag är beredd att testa i helgen, för att få en normalare vecka nästa vecka. För den här tröttheten, den vill jag inte släpa runt på mer. Hur gör du?

Klokt från Naturligt snygg

Hon säger det så bra

http://www.naturligtsnygg.se/?p=26049

Lyhörd

När man yogar blir man så uppmärksam på kroppen. Vad som känns, att det känns och ofta mer och mer. Jag tänker att det beror på att man skalar bort lager efter lager i sin kropp och blir helt enkelt mer lyhörd. Samma är det med maten för mig. Och det finns inget jag kan likna vid att äta LCHF, min kropp reagerar direkt nu när den får vetemjöl eller socker, eller andra dåliga kolhydrater. Jag har ätit helt vegetariskt under perioder av mitt liv, men jag har aldrig mått riktigt bra på det. Magen har inte fungerat, jag har varit konstant svälld, blodsockret har svajat och tankarna på mat har funnits där som en grundton. För att jag inte blivit nöjd i min kropp. Tror jag. Nu funderar jag aldrig på mat. Jag äter naturligtvis, jag äter riktigt gott, men däremellan så ägnar jag inte maten en tanke som förut. Det är så befriande. Och det är så intressant att när jag tagit bort det som ofta är en självklarhet i vegetarisk kost, nämligen kolhydrater, då mår jag fint. Det är som den kosten är andra pusselbiten i min kropp. Tillsammans med yogan känns det som jag är på väg nu. På riktigt. Lyhörd.

Tål det inte

Köper smågodis. Det har jag inte gjort sedan slutet på januari. Ingen stor påse, kanske 15-20 bitar. För att jag varit sugen i flera dagar, dividerat med mig själv. Vad spelar det för roll-typen av argument. Till slut testade jag mig själv. Jag köpte godiset. Åkte hem och la mig i soffan. Åt det extremt söta. Fick inte i mig allt. Somnade till pelletskaminens dån och vaknade av regnets susande och åskan. Med en magnifik huvudvärk. Eller hur man ska uttrycka det. Och den är fortfarande kvar. Som en mössa av järn runt skallen. Fortfarande. Det säger en del om hur dåligt det är för mig. För det är sockret som gör det. Det var en nyttig test. Vaknade dessutom mitt i natten av en enorm hostattack. Något som jag inte haft sedan jag började med LCHF. Var det en slump? Vet inte. Det jag vet ännu mer nu, är att godis is not for me. Jag tål det inte helt enkelt. Cecilia Folkesson skriver det så bra här

Bara att få till det där med mat och sömn

Det här med att äta hälsosamt. Och vad det för med sig. Min första yogalärare sa en gång med ett leende att om vi bara fick till mat och sömn ordentligt så var mycket redan preparerat för yogan.  När vi hade lite bråttom. Bara fick till mat och sömn. Smaka på den. För det är nyckeln till det mesta. Vi är ändå fysiska varelser som har stora behov. Och så mycket kroppen styr. Tänk bara att inte få sova, hur knäckande det är i längden. Eller att inte äta optimalt, hur det sinkar oss. Men jag känner i och med att jag idag äter naturliga fetter, glutenfritt och utan socker i stort sett, hur otroligt mycket bättre jag mår på det. Det är inte bara så att jag är nöjd inuti utan jag känner rent fysiskt hur väl den kosten gör mig och min kropp. Och hur mycket kosten påverkar sömnen. Det sambandet har inte varit tydligt för mig tidigare. Men nu sover jag som en prinsessa om inte fullmånen sprider sin strålglans. Vi pratade om fett i maten på jobbet igår. Och vi insåg alla att vi är fullkomligt hjärntvättade med att det är farligt med fett och något som ska undvikas till varje pris. Tänk alla lightprodukter. Tänk margarin och alla dess avarter. Och så var det helt fel! Tänk hur god mat du lagar med riktigt fett. Det säger väl ändå något? Och det där lilla bara du får till mat och sömn rymmer så otroligt mycket.  Hur äter du? Sover du bra på det?

Ett sådant där ögonblick

Nu är nästan alla tillbaka på jobbet och vid fikat bjuds det på någon slags chokladbakelser. Jag tar ingen. Helt enkelt för att jag inte vill ha. Det har inte hänt sedan jag var gravid senast.  Och det är länge sen. Jag har haft en enorm förkärlek för sötsaker. Med choklad. Nu äter jag choklad ibland, men mer och mer sällan och det är alltid riktigt mörk choklad i så fall med hög kakaohalt. Sedan i februari har jag ätit en chokladkaka med lägre innehåll av kakao. Jag mådde inte bra av den. Magen svällde faktiskt rejält och jag mådde lätt illa. Bra med tester ibland. Och nu på fikarasten går jag bara förbi kakbordet – ett sådant ögonblick som känns fantastiskt bra. För jag känner inte att jag väljer bort något som jag egentligen vill ha. Tvärtom. Jag väljer bara det jag vill ha nu för tiden. All skillnad i världen i ett sådant ögonblick.

Ferry food

Jag läser mycket om LCHF och jag läser mycket som är emot LCHF. Jag förstår inte antagonismen. Inte från någon sida. Men när vetenskaplig undersökning efter vetenskaplig undersökning visar att lågkolhydratkost med riktigt naturligt fett är något som ger hälsovinster på många plan, vad gör kvällspressen då? Ja de skriver samma gamla ”sanning” om att kött ger cancer. Där man tagit en icke-vetenskaplig undersökning och dragit några lösa samband. Det är ungefär som om jag skulle säga, att man får cancer av att äta vegetarisk kost bara för att de få jag känner som fått cancer är vegetarianer. Men nej, så går det ju inte till att skapa samband. Men väl rubriker. Ett osmakligt sätt att höja sig själv via andras svårigheter. Vet att jag läste i någon blogg som hade som rubrik Hur svårt kan det vara? Och skrev om den här gamla myten igen. Att man skulle bli frisk bara man blev vegetarian, eller helst vegan. Lite tröttsamt börjar det väl bli? Det finns också något moraliserande över de som äter LCHF. Att man skulle vara miljöbov och egoist. Var kommer alla de här stora orden ifrån? För mig är det inte så att jag äter mer protein nu, däremot äter jag mer FETT nu. Och det mår jag så otroligt bra på. Overkligt bra. Hela familjen gör det, där alla kör sin egen modifierade variant. För det är som vanligt individuellt vad man mår bra på och kan tolerera i kroppen. Igår låg Björn Ferrys bok, Ferry Food i brevlådan. Jag lusläste den. En fantastisk historia. Han bytte sin kost på det sättet att han tog bort alla kolhydrater och vann sedan ett OS-guld i skidskytte. Men han är ärlig, han säger inte att det måste bero på det, det finns så många faktorer som spelar in. Vad han däremot räknar upp är alla hälsofördelar han upptäckt med att ta bort kolhydraterna så han ser ingen anledning till att sluta äta så gott. Och rent. Inga tillsatser i maten. Han är piggare än någonsin. Jag har också märkt av att jag är stark. Något Ferry också skriver om – stark och lätt. Och det är dit jag vill. Så när mina arbetskamrater äter en vetebulle med vanilj i, då äter jag några körsbärstomater och några ostskivor, feta naturligtvis och är så tacksam att jag börjat äta gott och rent. Utan att slå mig för bröstet vill jag att du tänker över vilka kolhydrater just du kan må bra av och ha kvar i din kost. Och vilka du kan skippa. För att bli stark och lätt.

Hur många är vi egentligen?

Träffar några vänner som vi inte sett på länge. Det visar sig att vi alla äter ungefär på samma sätt. Inga stora ovationer eller ord. Men vi mår alla så himla mycket bättre på lågkolhydratkost. Lite modifierat utifrån var och en. Det vi är rörande överens om är att vetet inte är bra för oss. Inte för någon av oss. Hur många är vi egentligen som tänker samma och äter på liknande vis? Jättemånga tror jag.

Lite avig

Vi firade bröllopsdag igår och det blev bio och middag ute. Jag drack mitt andra glas vin på ett halvår. Det hade jag kunnat låta bli. Jag har gillat att dricka vin. Och känslan jag fått. Men nu är det omvänt. Det är verkligen som min kropp inte vill ha det. Jag dricker inte ens upp ett glas. Det känns märkligt. Lite sorgligt nästan. Men det är så det är.  Vet att LCHF-ätare inte tål mycket alkohol. Oftast. Men det här hänger mer ihop med yogan för min del. Efter 12 års utövande så har jag gradvis förändrat saker för att kroppen på något sätt talar om vad den vill ha. Och vad den inte vill ha. Lite sorgligt känns det. Men det hänger egentligen bara ihop med föreställningen om vin. Mentalt. Att det är någon slags mysfaktor för väldigt många människor. Inte minst ser man det på FB. Hur många det är som har som status att de dricker vin. Under midsommarhelgen testade vi några alkoholfria viner. Det var helt ok. Men det kanske bara är som när vegetarianer äter sojakorv. Något som liknar en produkt man är van vid. Jag känner mig lite avig men vinet vill min kropp absolut inte ha. Hur har du det med alkoholen? Påverkar yogan dig? Eller andra saker du gör kanske?

En för mycket

Vi är på utflykt i södra Dalarna. Och passar på att hälsa på min svärmor, barnens farmor på vägen hem. Hon bjuder på mat. Jag vill inte vara krånglig, och det är jag egentligen inte, så jag hoppar helt enkelt över kolhydraterna i form av pasta och bröd. Hon ser det direkt... Och tycker att jag äter lite. När kaffet och tårtan kommer på bordet har jag inte hjärta att låta bli att ta en bit. På något vis äter jag för hennes skull. Och det är ju aldrig bra. Jag har inte ätit sådant på över ett halvår. Det är otroligt sött. Samtidigt gott, vi är trötta och på väg hem. Men vilken värk jag får  i magen. Och illamående. Det sitter i halsgropen när jag ska lägga mig. Och jag inser ännu mer hur glad jag är att jag slutat med spannmålsprodukter. För jag mår inte bra av det. En liten tårtbit, med bottnar bakade av vetemjöl, är en för mycket.

Frukt ÄR godis

Vad man än ställer in sitt sikte på så kan man alltid hitta andra vinklar. På vad som helst. Det är min övertygelse. Och när jag tittar på vad jag äter. Vad jag verkligen äter nu för tiden när kolhydraterna med sockret i spetsen fått ge vika. Då ser jag hur otroligt bra jag mår på att ha rensat ut det på min matsedel som inte fått mig att må bra. Inklusive frukt. Jag vet! Men de vitaminer du får i frukt, får du också i dig via grönsaker. Men utan sockret som faktiskt finns i frukt. Ju fler frukter, ju mer socker. Ingen konstig matematik, men något som jag inte förstått tidigare. Och det här med att frukt är också godis, det är ju helt sant! Exakt så. Socker som socker. Tyvärr. Men nu när jag vant mig av med fruktsockret så mår jag så mycket bättre och blodsockret sköter sig självt. Som sagt. Jag är nog frälst ;)

Glaset är fullt

Andas. Andas. Andas. Imorgon eftermiddag kommer den längsta sucken på länge. Då går jag på semester. Till dess drar jag ner andetaget och låter det vila nedanför naveln. Så länge jag kan. Det är min yoga just nu. Inget mer. Jag är orolig för att skada mig när tröttheten gör att systemet går på reserven.  Hur kan det bli så här? Igen? För mycket på för kort tid. Jobb. Yoga. Kurser. Vuxna barn som flyttar hem och rum som spacklas och målas. Kanske orkar jag inte mer än så. Glaset är fyllt till bredden utan att jag är sjuk. Jag är bara trött. BARA. Önskar oss alla lugn, vila och värme. Vi får se hur långt det tar oss. Och jag andas. Djupt. Det är min medicin just nu.

Kosten och andetaget

Kanske tycker ni att jag tjatar. Om andetaget. Om kosten. Men de hänger intimt samman. För mig. Var i Finland 4 dagar på konferens. Och jag tänkte - jag är verkligen ingen fanatiker. Jag äter det jag blir serverad och försöker anpassa mig. Men efter några dagar med lite kolhydrater i form av bröd (fullkorn) och potatis och lite annat så har jag inte mått bra. Min mage har svällt så jag knappt fick igen mina byxor. Jag luktar lite illa... Andetaget börjar väsa igen. Och jag är så tacksam för att jag hittat till LCHF. Många säger lite föraktfullt att man blir som frälst när man börjar äta enligt den kosten som vi faktiskt är artbestämda för. Men vänd på det, är det inte fantastiskt att man kan hitta så rätt också? Att äta sig frisk - utan att fundera. Det som är svårast att få tag i när jag inte är hemma är faktiskt fett. Riktigt bra fett. Där ligger hemligheten för min del. Så jag vaknar här hemma när regnet vräker ner utanför och dricker mitt svarta kaffe med vispgrädde och känner hur gott jag mår. Och hur allt har slagit runt 360 grader. Jag som i åratal fick dåligt samvete om jag inte drack te. Ö R T T E. Och grädde ska vi inte prata om, usch så fett och det är inte gott. Men jo, det är ju det! Jättegott. Och jag mår fint på det. Och andas snart lite klarare igen.

Buteyko metoden?

Pratar över Skype med en vän i några timmar. Under senast året har hon haft astmabesvär som ökat och även haft hudproblem, något hon inte tidigare haft. Hennes sätt att lösa det var att först gå till en homeopat som efter några månader hade förvärrat symtomen ganska mycket. Och är man inne i alternativmedicin på något sätt så vet man att det oftast blir sämre innan det blir bättre. Samtidigt ska livet ändå vara uthärdligt. Man ska inte behöva fokusera dygnet runt på att inte klia sig eller att försöka andas. Ja hon har yogat länge, kanske 20 år. Och så kom hon i kontakt med Buteyko metoden. Någon som känner till den? Det är ett sätt att börja andas annorlunda och bygger på andningsövningar. Nu är hon besvärsfri och andas djupt och länge och sällan och hudproblemen är borta. Tänkte bara höra om du har hört talas om den metoden? Finns det någon i Sverige som jobbar med det? Har inte hittat det själv när jag googlat. Jag tänker inte på mig själv, jag har haft stor nytta av min yogaandning, min andningskurs men mest av att ha bytt kost! Tipsa mig om du känner till det är du snäll så jag kan ta det vidare.

Exhale

Exhale. Yogaterminen slut. Extralektionerna slut. Bara några eftersläntrande individuella lektioner. Men jag andas ändå ut när jag kliver ut från Stillastund. Jag a-n-d-a-s-u-t. Sådär långsamt. Icke ljudligt. Tyst tyst inom mig. Långsamt och ännu långsammare. Det här andetaget. Det rymmer allt som händer i min kropp. Det är obeskrivligt märkligt och samtidigt helt naturligt. Andas ut. Tycker egentligen att engelskans exhale är ett vackrare ord. Exhale.

Förut var jag sjuk hela tiden

En av mina yogaelever sa att hon var sjuk hela tiden förut. Hon försökte lösa det på olika sätt. Tränade mellan infektionerna. Åt mediciner. Men inget hjälpte. För två år sedan tog hon ett beslut att förändra livet.  Att bli frisk helt enkelt. 1. Hon slutade träna på Friskis &Svettis, där hon även varit instruktör. Det var alltid någon som var sjuk där som hon sa. 2. Hon började på yoga.  Idag efter två år har hon aldrig mått så bra. Hon är inte sjuk. Förkylningarna som ständigt kom och gick tidigare i hennes kropp har försvunnit. Och när hon tog sig tredje beslut att äta LCHF -inspirerat för att slippa sina ständiga blodsockerfall så var det som sista delen i hennes eget förbättringsarbete gjorde henne ännu piggare. Och nej, hon behövde absolut inte gå ner i vikt, hon är liten och späd. Hon ville slippa berg-ochdalbanan i kroppen. När jag lyssnar på henne så tänker jag; besluten måste komma i den ordningen. Först bestämma sig för en förändring. Prova den. utvärdera. Gå vidare. För att hitta SITT sätt att må bra. Men visst är det häftigt? Att kunna slippa vara sjuk hela tiden?

Kan det bli coolare?

Ni vet jag har uteslutit kolhydrater sedan några månader. Inte fanatiskt men oftast. Och jag har mått gott av det. Av att tillsätta fett i min kost. Riktigt fett. Och sockret har fått ge vika. Efter några veckors huvudvärk har jag mått fint. Bättre än jag hade trott. Nu på yogakursen visste jag att det inte skulle bli helt enkelt, så vi sa att vi tar det som det kommer. På den lilla marknaden har vi köpt grönsaker. Och färskare och mer ekologiskt går inte att få tror jag :) Ingen har råd med något konstgjort gödningsämne ens, där vi varit. Och jordgubbarna var precis mogna. MEN. Fettet var svårt att hitta. Där vi precis vänt båten har de precis påbörjat resan med att ta in skräp. Yoghurt med mestadels socker och tillsatser och 0.5 % fett. Grädde som inte såg fabriksgjord ut hittade vi inte. Så jag åt lite bröd. Några gånger. Mest för att inte krångla. MEN. Efter några dagar började jag småhosta, slem hade bildats i luftvägarna igen! Och det slog mig, jag har ju ändrat kosten lite. Det jag har förstått när det gäller just mig och min kropp, det är att vete förmodligen är den största boven, spelar ingen roll om det spelt och hanterat på bästa Saltåkvarnsvis. Min kropp kan inte hantera det. Och jag bildar slem. Förmodligen inflammationer i mina luftvägar. Hela tiden. Därför var det extra härligt att komma hem. Köpa vispgrädde till kaffet. Äta rysk yoghurt som 17 % fett. Och MÅ BRA. Frukten saknar jag inte ens! Tänker inte på det längre. Vill inte ha. För att kroppen inte vill. Nu när jag rensat ut det. Bär däremot är gott, men jag äter inte lika mycket längre heller. Visst är det fantastiskt?! Och att mitt andetag är rent. RENT. När jag inte bryr mig om vete. Kan det bli coolare när man hittar rätt? Egentligen?!

Gå framåt

När man går framåt. När man sitter och har armarna bakom sig. Och andetaget stillnar. Tystnar. Andas ljudlöst men KÄNNER andetaget i hela systemet. Hör någon andas ljudligt, som genom ett prassligt papper. Precis så låter det. Hör fåglarna sjunga utanför och kvällssolen målar en ruta på det svarta trägolvet. Alldeles framför mig. Och det är som kroppen andas utan att jag drar in någon luft. Det är märkligt. Och oerhört vilsamt. Vill nästan inte dra upp min överkropp. Vill bara gå framåt.

Yoga blues

Ibland när man får mycket information blir det svårt att bara ta emot. Det blir nästan som en vägg som bromsar. Det som ska smältas. Eller som en vikvägg snarare, den finns där ibland, ibland inte. Min lärare pratar om inre och yttre andning. Internal and external. Och det är inte samma sak. Det ena kan upphöra för att det andra ska fortsätta. JA då är man erfaren och kan hantera det. Men ändå. Att det finns. Någonstans. En funktion. Snurrig inuti. Snurrig på något vis i hela kroppen. Äter lite choklad och försöker landa. Sitter på balkongen och ser solen krypa fram bakom grå molnbitar. Känner mig för mycket uppe i huvudet trots att kroppen skriker efter vila och påkallar uppmärksamhet. Musklerna stretar och kämpar. Jag vet. Tredje dagen på kursen. Tredje dagen brukar vara samma som efter en förlossning när man kan få den s k maternal blues. Jag tror jag har the yoga blues. Försöker vika undan väggen och se klart. Ta emot. Processa och låta det vara. Hur enkelt är det??

Det som faller mig in

Att inte vara i sitt vanliga sammanhang. När man är på resa, som vi är nu. Så kliver man utanför en ram.  Det är ganska skönt. Frigörande. Och att bara vara. Känner ni igen det? Jag tror att en del kan ta tillället i akt och vara väldigt annorlunda. Det har jag inget som helst behov av. MEN. Jag är mer i mig. Märker att jag är mer i stunden, mer i mitt andetag när jag är på en ny plats. Undrar om det hänger ihop med alla måsten jag kan känna av hemma. Inte så att jag känner mig tyngd annars, det vore att överdriva. Men det finns saker jag måste göra, saker jag bundit upp mig kring och som är viktiga. Men just nu är jag mer som viktlös. Svävar fritt. Vi gör mer det som faller oss in, och det som faller oss in, är just ingenting :) Att bara vara. Det blir mer och mer viktigt för mig. Att flyta med är ett slitet uttryck men beskriver ändå det jag menar. Och jag andas. Djupt och lugnt. Långsamt. Ibland känns det som det knappt är ett andetag i minuten när jag bara är. Känner du igen dig? För övrigt är det sommarvarmt i Prag och jag öskar er alla en riktigt skön Valborg.

Men ändå

När jag undervisar mycket, som det har blivit ett tag nu, med en hel del individuella lektioner plus mina grupper, då har jag ännu större behov av min egen yoga. Men det går trögt när jag är trött. Samtidigt vet jag att jag behöver det extra mycket då. I morse var en sådan morgon när jag måste övertala mig själv till att yoga.  När inget kroppsligt eller mentalt sätter hinder. Egentligen. När egot säger nej nej nej. Då gör jag. Det går sådär. Känns segt trots att jag är starkare. Ni som yogat ett tag känner säkert igen det motståndet som bara finns där ibland. Men numera böjer jag min nacke när det inträder. Fokuserar på vad jag ska göra än mer. Andas andas andas. Och så är jag i det. Igen. Plötsligt har jag gjort både min serie och mina asanas efteråt. Lite stel och motvillig kropp. Men ändå. Ändå. Skön helg på er!

Hela livet - ett andetag

Läser i Mia Skäringers bok Avig Maria. Som jag gillar henne. Som vi är många tusen som gör. Hon letar sig rakt in i veka livet. Jag skrattar. Gråter. Blir glad när jag läser hennes inlägg om att hela livet egentligen är ett andetag. ETT andetag.Och jag går igång på den meningen. Tänker på om jag fortfarande håller på och andas in, eller om jag är på väg att andas ut. En fantastisk tanke. Eller hur?!

Bara sådär

Lagt av med min allergimedicin. Med sprayen som läkaren envisats med att jag behöver för mina luftrör. Och vet ni. Först var det ingen skillnad. INGEN SKILLNAD. Det är som jag egentligen vetat, de där sprayerna och medicinerna är inte för mig. Det är inte det jag behöver. Någon annan gör säkert det. Men inte jag. Känt att jag inte mår bra alls av medicinen, trots att den inte ska ge någon som helst bieffekt. Sprayen får mig illamående. Sedan jag började yoga har känsligheten och framför allt lyhördheten i min kropp bara ökat. Först tyckte jag det var lite småjobbigt. Sedan har jag vant mig. Och nu, nu är det en rak och tydlig kommunikation mellan mig och min kropp. Eller hur jag nu ska uttrycka det. I mig. Ja, ni vet! Och så har rädslan ändå styrt, tänk om jag blir jättesjuk om jag INTE tar medicinen. Men för två veckor sedan kände jag en morgon, nej, det här ska jag inte hålla på med. Några dagar gick, inget hände. Nu mår jag mycket bättre än när jag tog medicinen. Ja, det är fullt med pollen utanför. Ja, det är vår. Ja, många på jobbet hostar. Ja, jag provar mig fram. Bara sådär. Må gott i påsken vänner!

Mitt emellan

Ibland när jag håller min uddiyana bandha, kroppslåset mitt på kroppen, så vill jag inte släppa ut magen igen. Jag vill stanna i det här mitt emellan. Mitt emellan utandning och inandning. Där. DÄR finns något som är fantastiskt behagligt, något jag vilar i. Något jag hämtar kraft i. Något som ALLTID för mig längre in i min asana ,dit jag ska. Som visar vägen. Det är helt otroligt. Jag skulle inte kunna tänka mig att yoga utan min uddiyana. Det är helt enkelt så. Den tillför den extra dimension som jag behöver. Och ja, jag drar in den efter varje utandning, vilken position jag än befinner mig i. Svårare i bakåtböjar :) Och nej, inte om man har mens. Aldrig då. Men annars - mitt emellan vilar jag.

Bilden på Zhander, är fotograferad av Dan Lindberg Här ser man tydligt vilken fantastisk uddiyana han har dragit in.

Igen och igen och igen

Vet inte hur många gånger jag fått hosta och sedan blivit frisk igen sedan jul. En sväng med antibiotika och nu lite allergi. Men det värsta för mig är faktiskt vinden. Min helt egna ovetenskapliga observans av mig själv visar att så fort det friskar i och vinden blir kraftig så börjar jag hosta någon dag senare. Inte så att jag går och väntar på det, utan jag vaknar av hosta och så hör jag vinden skallra i taket och skorstenen. Det tjuter i fläkten i badrummet av vind så jag måste stänga av den. När vi kommer ut så är trappen prickig av små snökorn. Och det blåser rejält. Det är inte så att jag avskyr vind. Ibland är det härligt, som på sommaren, som vid havet eller egentligen som nu - den torkar upp. Men jag hostar. Igen och igen och igen...

Strypsnaran

Idag kulminerade bråttomfaktorn. På jobbet. Ofta stressigt den här perioden. Men inte hela tiden. MEN. De här senaste veckorna har det dragits ihop mer och mer, som en snara som dras åt kring halsen. Så många delar att hålla isär för mig och så många jag måste krusa för att det ska bli klart och i hamn. Idag var det värre än någonsin när ett jobb bara fallit mellan stolarna men ska vara klart kl 16 idag. Då. Låste. Jag. Min. Dörr. Så satte jag mig bredbent och slöt ögonen till hälften. Lät pupillen slappna av inåt. Andades ner i centrum. Drog ner andetaget så djupt jag kände. Det är magiskt. För även om jag vardagsvis andas långt ner så måste jag styra andetaget för att få ner det maximalt. Och när jag gör det. Då stannar det upp på något vis. Tillvaron snurrar men utan att jag deltar på samma vis. Utan andetaget skulle jag vara en tokstressad människa. Ja, och på sikt så vill jag gå ner i tid här, syssla med det viktigaste :) Tills dess andas jag på. Utan strypsnara. Jag knyter upp den helt enkelt.

Practice eller träning?

Ibland tror jag att ordet träning i yogasammanhang ställer till det i onödan. Människor uppfattar det som något som är som gymanstik eller till och med akrobatik ibland. Och många gör rörelser de inte bör göra, utan att veta om det och skadar sig följaktligen, i nuet eller längre fram. Det är en andlig disciplin, som sker fysiskt. Och om man vill hitta ännu en skillnad i vad det är så tänker jag andetaget. Man utför sina positioner, rörelser eller serier eller om ni vill asanas, vinyasas, kriyas till sitt andetag. Och där är den största skillnaden. Tänker jag. Att man andas och kroppen rör sig inte bara med muskler, leder och kroppsdelar. Det är energin som får den att hitta flowet. det som gör skillnad i att utöva yoga är att det är andningen som är verktyget. Mer än kroppen. Egentligen. Så tänker jag. Så fungerar det för mig idag. Och det är en helt fantastisk känsla när andningen flyter runt och får kroppen att orka hur länge som helst ibland, känns det som. Som får kroppen att vakna till liv och vara precis så intelligent som den är. Hur tänker du?

Slow life

Man pratar mycket om slow food. Jag brukar tänka slow life, att jag har ett långsammare liv än tidigare. Kan det hänga ihop med andetaget? Ja jag tror faktiskt det. Att när man andas djupt ner och lugnt. Nedanför sin navel, då lugnas hela systemet ner. Kroppen blir långsam och lugn. Inte seg. LUGN. Och mjuk. Stark på ett innerligt vis. Jag går och skrotar i gummistövlar och lyckokänslan hänger ihop med barndomsminnen när man lekte hela dagarna ute. I gummistövlar. I leran och vattnet. Jag har inte glömt den känslan. Och faktiskt så rullar den runt i mig nu igen när jag krossar isen på vattenpölen, som frusit under natten, och bara luktar och tittar. Barnet i mig får mer plats sedan vi flyttade ut på landet. Så måste det naturligtvis inte vara, men för just mig är det så. Och jag är så glad i mitt långsamma liv, så långt ifrån hur jag har levt. Ja faktiskt. Och livet är sakta. Som andetaget. Slow life.

Lite yoga också

Våren kastar sig in i trädgården. Solen står lågt och lyser skarpt. Visar alla dammkorn i hela världen. Som verkar ligga just på min soffa. Så vi går ut. Stänger dörren till oskurade golv och damm. Går en promenad. Beskär träden. Njuter av varma kinder. Andas frisk vårluft och får en bubblig känsla i hela mig. Bara av att gå i trädgården och ANDAS. Lite yoga över det också.

Just idag är jag inte stark

Idag. Andas. Jag. Sakta. Försöker. Dra. Ner. Den. Djupt.

Tillit och gräns

När man närmar sig sin gräns när det gäller andetaget. Det som man upplever som sin gräns när någon annan bestämmer när du ska andas in och ut - då kan många känslor väckas till liv. Mestadels ilska. Jag känner igen det, blir ändå lite överrumplad när jag ser det hända i mina elever. Någon som det riktigt svartnar till i ögonen hos. Blänket och ilskan. När jag säger att jag bestämmer längden på andetaget. Det är ingen som kommer att dö av syrebrist. Ingen som kommer att falla ner om man inte får dra i sig inandningen direkt. Det är helt och hållet en mental inställning. När kroppen och sinnet ska samsas. Och göra gemensam sak som det är i yogan andra steg, Ghatavastha - sinnet och kroppen lär sig att samarbeta. När man tror att man är nära sin gräns för vad som är uthärdligt när det gäller andningen, då är man bara och nosar på det som kan vara utmanande. Det är fascinerande. Men jag blir ändå överraskad när det händer. När jag strikt håller andetaget och ilskan det kan väcka. Det är "lätt" att vara en som alltid är hygglig och arbetar efter minsta moståndets lag. Men yogans väg ser inte ut så. Enligt mig och mina erfarenheter. Man måste tangera gränsen för där finns stora skåp med gömda och inlagda saker. Där ilskan känns rättmätig även om den aldrig uttalas. Det är både spännande och svårt att leda människor i yoga. Med andetaget som bas. Jag känner igen mig själv så mycket och det som idag känns lätt vet jag hur tufft det har varit tidigare att hantera. Så jag lyssnar in. SER. Följer med. Låter processen ha sin gång i människor. När man vågar känna tillit till sin egen kropp. Sitt eget andetag. Och vad man förmår. Vad man hittar där. Tillit helt enkelt ♥

Hosta hosta hosta

Vaknade inatt igen och hostade. Precis när jag utropat mig själv som frisk... Lite trött på det här och samtidigt fundersam. Sista penicillinet i lördags och så hosta natten till måndag igen. Det känns som en infektion som inte är klar bara hålld på mattan. Det märkliga mitt i allt det här är att mina andetag kan gå hur djupt som helst utan att jag hostar. Det är något annat som triggar det. Jag letar vidare och ser om jag kan hitta något som FUNGERAR.

I alla lägen

Vår dotter blir opererad i ögonen med laserteknik. Hon har valt det själv. Sedan hon var 12 år med söta glasögon på näsan har hon önskat sig något annat. Att vara utan. Att kunna kliva upp på morgonen utan att behöva ta på sig glasögonen för att faktiskt se någonting. Kanske tycker någon att det är ett lyxproblem, för henne handlar det om en praktisk vardag där sportande och annat krånglar till det. Igår var hon på en klinik och gjorde ingreppet. Hon var lokalbedövad förstås. Men sa också att hon andades med magen hela tiden. Och läkaren sa - tänk så smidigt det gick! Så lugn du är och så bra du andades. Och jag säger det igen, den där djupandningen, tänk vilken gåva det är att kunna få till den. Även när man gör obehagliga saker. Att andas djupt när någon operarar ens ögon. Ganska fantastiskt att det funkar i alla lägen.

Där jag hör hemma

Sover hela natten. Utan att vakna. Utan att hosta. Vilken gåva. Går upp och står bara där på golvet igen. Där jag hör hemma. Och min yoga är varken lång eller märkvärdig. Men ändå. Märkvärdig. För jag hör hemma i min yoga. DÄR. Och allt är som det ska. Helt enkelt. Inte mer. Men inte mindre. Där. Min serie och lite hostande på slutet. Men inget som stör. Andetagen är djupa. Uddiyana bandhan är där. Jag är äntligen i fas med mig själv. Har inte gjort någon fysisk yoga på två veckor för min egen del. Vet inte när jag höll upp så länge sist. Men jag behövde det. Och vaknade med längtan. Och slippa det där kliandet inuti som uppträder när jag inte yogat på några dagar. Allt är gott när jag djupandas och får yoga varje dag.

Längtan

Försöker ta min tid. Att äga den. Att jag inte susar bort. Jag längtar ut. Till det kalla. Det vita. Men efter läkarbesöket igår som fullkomligt nockade mig så är det inomhus som gäller. Lätta lätta flingor singlar ner i ett stilla landskap. Himlen är babyblå och björkarna vill mot himlen. Rimfrosten har lagt sig över trädgården och mitt i allt det vackra så längtar jag efter värme. Grönt. Gröna blad. Att ta långa djupa rena andetag. Helt omöjligt just nu. Hostar som jag aldrig gjort tidigare. Nu äter jag antibiotika. Brett spektrum. Ibland får man krypa till korset :) Och jag är också tacksam att det finns lite starkare mediciner att ta till när huskurerna inte hjälper. För nu känner jag mig helt klar med det här. Längtar efter grönt och varmt.

Ljust och fräscht

Måste bara gå ut. En liten liten stund. Vitt glimmande frosttäcke och solen som ler lågt och varmt. Känner mig som det bara är jag vaken. Fast det är mitt på dagen. Så tyst. Så stilla. Ljust. Har legat däckad sedan i torsdags och vet hur gott det gör att få röra på kroppen. Lite. Andas friskt luft. Lite. Även om den friska luften är kall. Jag knyter halsduken över mun och näsa och håller samtidigt munnen stängd. Värmer upp mina andetag på det viset och går sakta. Ett hus jag aldrig tidigare sett ligger gömt i skogsbrynet. Så märkligt! Men ofta ser jag annat när jag går sakta. Det glimmar i alla grässtrån på ena sidan vägen och på den andra inte alls. Så olika det är. På sidorna. Precis som i kroppen. I yogan. Kanske till och med i andetaget? Har inte tänkt så men det kanske är så? Ibland... Går en halvtimme och är helt slut. Men ändå nöjd. Missade Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts föreställning Ljust och fräscht i fredags. Men idag får jag ändå en liten dos av just ljust och fräscht :) Kryper ner med raggsockor i soffan igen. Snart är den här ändlöst långa månaden slut. Andas djupt trots hostan. Tar in hela det ljusa fräscha inuti bröstkorgen.

Tyst i mina andetag

Jag har tappat min röst. Nästan helt. Så overkligt på något vis. Det kommer ett ljud en stund efter att jag har försökt säga något. Ringer till sjukvården och lyckas på något vis förmedla mina frågor. Men det är tystnad som gäller. För mig. En vecka ungefär eftersom förkylningen slängt sig på mina stämband. Är det en slump? Tja. Vem vet. Kanske är det ett litet subtilt tecken på att jag ska dra ner på mitt tempo. Jag stressar inte. Det gör jag faktiskt inte. Men har mycket inplanerat på mitt jobb. Jag möter ofta människors uppskruvade förväntningar, som om jag kunde trolla. Nu när jag vänligt men bestämt har avbokat alla möten och vilar hemma får jag ett mail där en person önskade att jag hade kunnat teckenspråk så vi hade kunnat mötas ändå...Nej, det var inget skämt. Ibland tror jag att världen är galen. Så viktigt är inte det vi sysslar med. Man får helt enkelt följa med. Jag är tyst. Och andas. Lyssnar till mina egna andetag.

Överandas du?

Överläkare Johannes Lindh tar i sin bok "Medicinskt svårförklarliga symtom" upp hur en dålig andning är involverad i en mängd hälsoproblem. Det är så intressant att jag klipper ur ett stycke. Nog är det något att tänka mycket på? Hur vi andas? All intressant information om medveten andning hittar jag här: www.sorena.se

"Kroppen fungerar annorlunda =funktionell rubbning
När vi inte får den vila/återhämtning vi behöver, så sker förändring i kroppen:

1. Muskelspänningar kan ge huvudvärk, ont i nacke/axlar (som leder till yrsel), ont i hela kroppen, tandagnisslan, heshet m.m.

2. Man kan också se förändringar i våra stresshormoner som kortison och adrenalin. Kortisonsystemet fungerar helt enkelt inte som det ska. Leder bl.a. till omotiverad trötthet. När det gäller adrenalin i kroppen, så ökar det och det ger symtom som kalla fingrar, tår, magen trivs inte, man kan bli förstoppad. Det stör andra balanser i inre organ, så man kan få torr mun/ögon och hjärtklappning.

3.Det visar sig att människor får en viss hyperventilation, en överandning, så att man andas ut för mycket koldioxid. Hyperventilationen är så låggradig att den inte märks på individen. Hyperventilationen stör kroppens celler, det medför i sin tur ändrade organfunktioner i kroppen som att blodkärl drar ihop sig, man får sämre blodflöde till hjärna, muskler, hjärta och grovtarm. Hyperventilationen gör också att retbarheten/känsligheten i nerver och muskler ökar, så det blir svårare att slappna av de spända, ömmande musklerna. På sikt ser man också en ökning av känsligheten för ljus, ljud och kemikalier (dofter, mediciner).

Andra förändringar i kroppen gör att man lättare blir andfådd än normalt, man får också svårare att hålla andan och behöver längre återhämtning efter ansträngning. Alla dessa förändringar i kroppens funktion kallar vi funktionella rubbningar."

Kalla andetag

Så snart vinden tystnar och kylan kommer med frost och klara nätter - då andas jag lättare. Det är ett faktum. Så fungerar jag och det är lite skönt att hitta det som är ens egna svagheter och styrkor i kroppen. Eller hur man ska säga det. Veta vad som påverkar mer än annat. Kylan bekommer mig helt enkelt inte. Jag gillar den! Skulle jag välja mellan varmt och kallt så väljer jag kallt. Varken sämre eller bättre än något annat. Och andetaget, det rullar på. Djupt djupt. Nästan hela tiden. Via näsan förstås. Gott att andas så. I kylan :)

Fridykning - djupandning

Ser en intervju med en skådespelerska på morgon-tv. Jag har glömt hennes namn men inte det hon sa :) Hon berättade om fridykning som var en del av hennes olika passioner. Hon ville dyka i det tysta, utan tuber och bubblor. Utan väsen. Bara vara. Efter ett tag blir man lite forcerad och diafragman drar ihop sig för att den vill dra in luft, som hon uttryckte det. Då stannar man i den känslan och kapitulerar på sätt och vis men finns ändå helt medveten. Under ytan. Det lät så läskigt att jag kände att jag måste prova! Att inte dras med i att jag måste ha luft NU och ta sig till ytan, utan att stanna under. En stund till. Innan man tar sig upp. Tänker att vår omedelbara lust att andas just nu, den finns också i yogan. När man inte vill stanna i mellanrummet, mellan in och utandning, tempot kan bli forcerat. Om man böjer nacken inför sig själv och stannar i det, då infinner sig en frid - en frid som jag ibland inte vill släppa. När jag har min uddiyana bandha indragen efter utandningen och jag är helt tom, då - DÅ kommer friden. Jag vill nästan inte andas in igen, men självklart gör jag det för jag måste. Men friden, den där glimten av det stora fridfulla - har man sett den en gång vill man dit igen. Jag vill dit igen. Hela tiden. Och förmodligen är det samma med fridykning. Eller forspaddling. Eller skidåkning. Man kan hitta det överallt tror jag. Det beror helt på människan. Men. I vissa lägen, som fridykning och yoga, hamnar man där lättare. Tänker jag. Tror jag. Vad tror du?

Bilden är på Zhander, man ser hans fantastiska uddiyana bandha indragen, den är tagen av Dan Lindberg

Törstig i öknen men rädd för att drunkna ?

Lyssnar på radio i bilen. När jag kör på kvällen. Gillar det skarpt och gärna när det är något man lär sig eller får reda på. I Karlavagnen härom kvällen så pratades det om D-vitamin. Den vitamin vi får i oss av solen via huden på sommaren. Men som många av oss lider brist på under den mörkare årstiden. Och hur många sjukdomstillstånd som kan bottna i det! Och hur många som inte skulle behöva drabbas av depressioner när det blir mörkt. Jag blir helt förbluffad. Läkaren som radiojournalisten intervjuar är så där trygg i sina fakta. Jag bestämmer mig direkt. Här ska ätas D-vitamin. Och jag ska inte lida brist. Att vara rädd för att överdosera D-vitamin är ungefär som att vara i öknen och törsta ihjäl och samtidigt vara rädd för att drunkna... Kände du till d-vitaminens stora betydelse?

Inte utan min näskanna

Neti. Sköja näsan på yogiskt vis. Som numera är vedertaget av öron-näsa-halsläkare också :) Jag gör det inte varje dag. Jag gör det när jag känner behov av det. Blev plötsligt så nästäppt och torr i näsan att det inte gick att andas via den igår kväll. Och då tog jag fram min blåa näskanna. Som jag nästan glömt bort att jag har. Och det lossade förstås. Och tänk att så lite gör så mycket. Tänker också på alla dessa människor som blivit beroende av nässprayer och som inte kan vara utan. Jag har en arbetskamrat som är så. Jag tipsade om näskannan, men hon tyckte det verkade lite äckligt. Men att dra upp kemiska substanser i näsan, i form av läkemedel, som hon nu är beroende av det är inte äckligt... Ibland tror jag att vi har något slags snedvriden syn på våra kroppar och vad som egentligen är äckligt. Jag älskar min näskannna!

Nånat bilden härifrån http://www.renasnoken.se