Fridykning - djupandning

Ser en intervju med en skådespelerska på morgon-tv. Jag har glömt hennes namn men inte det hon sa :) Hon berättade om fridykning som var en del av hennes olika passioner. Hon ville dyka i det tysta, utan tuber och bubblor. Utan väsen. Bara vara. Efter ett tag blir man lite forcerad och diafragman drar ihop sig för att den vill dra in luft, som hon uttryckte det. Då stannar man i den känslan och kapitulerar på sätt och vis men finns ändå helt medveten. Under ytan. Det lät så läskigt att jag kände att jag måste prova! Att inte dras med i att jag måste ha luft NU och ta sig till ytan, utan att stanna under. En stund till. Innan man tar sig upp. Tänker att vår omedelbara lust att andas just nu, den finns också i yogan. När man inte vill stanna i mellanrummet, mellan in och utandning, tempot kan bli forcerat. Om man böjer nacken inför sig själv och stannar i det, då infinner sig en frid - en frid som jag ibland inte vill släppa. När jag har min uddiyana bandha indragen efter utandningen och jag är helt tom, då - DÅ kommer friden. Jag vill nästan inte andas in igen, men självklart gör jag det för jag måste. Men friden, den där glimten av det stora fridfulla - har man sett den en gång vill man dit igen. Jag vill dit igen. Hela tiden. Och förmodligen är det samma med fridykning. Eller forspaddling. Eller skidåkning. Man kan hitta det överallt tror jag. Det beror helt på människan. Men. I vissa lägen, som fridykning och yoga, hamnar man där lättare. Tänker jag. Tror jag. Vad tror du?

Bilden är på Zhander, man ser hans fantastiska uddiyana bandha indragen, den är tagen av Dan Lindberg