Tyst i mina andetag

Jag har tappat min röst. Nästan helt. Så overkligt på något vis. Det kommer ett ljud en stund efter att jag har försökt säga något. Ringer till sjukvården och lyckas på något vis förmedla mina frågor. Men det är tystnad som gäller. För mig. En vecka ungefär eftersom förkylningen slängt sig på mina stämband. Är det en slump? Tja. Vem vet. Kanske är det ett litet subtilt tecken på att jag ska dra ner på mitt tempo. Jag stressar inte. Det gör jag faktiskt inte. Men har mycket inplanerat på mitt jobb. Jag möter ofta människors uppskruvade förväntningar, som om jag kunde trolla. Nu när jag vänligt men bestämt har avbokat alla möten och vilar hemma får jag ett mail där en person önskade att jag hade kunnat teckenspråk så vi hade kunnat mötas ändå...Nej, det var inget skämt. Ibland tror jag att världen är galen. Så viktigt är inte det vi sysslar med. Man får helt enkelt följa med. Jag är tyst. Och andas. Lyssnar till mina egna andetag.