Nuet och djupandning med en ettåring

För ett år sedan packade jag väskan för en yogahelg i London. Och väl på Stansted express in mot storstaden fick jag sms om att mitt barnbarn kommit till världen! Allt ställdes på ända inombords. På en mängd sätt. Hon kom lite för tidigt. Och ja, det var ganska dramatiskt. Och nu känns det som hon alltid funnits. Imorgon fyller hon ett år. Och vi ska fira förstås. För en vecka sedan var jag barnvakt hos henne. Det var bara vi två. Hon hade varit på semester och var strålande glad över att vara hemma. Tänk så lite stimulans ett litet barn behöver egentligen. Vi leker med små rörelser, små saker. Hon tittar uppmärksamt på allt, vänder och vrider. När hon börjar bli lite trött så ligger vi på hennes föräldrars säng och jag sjunger. Hon följer varje rörelse så enormt uppmärksamt att det här med att finnas i nuet blir ännu klarare för mig. Hur närvarande vi är som barn och hur svårt vi har att återvända dit som vuxna. Hon är trött och ögonen blinkar och blinkar. Samtidigt vill hon inte sova. Jag forcerar inget. Sjunger och leker med lite handrörelser. Och så andas jag. Djupa andetag. Yogaandning. Ujjjayi. Hon stannar upp och tittar på mig i flera minuter. Så lägger hon sig ner och somnar! Direkt. Det händer gång på gång när jag djupandas med henne och det är nästan magiskt. Hon sover tungt och jag känner att jag är i mitt nu. Med en liten ettåring ♥  Imorgon blir det kalas!