Den vita fläcken på min kropps karta

När jag gick i skolan så var det här med att springa mitt allra värsta. Nej, jag var inte tung, jag hade en lätt kropp men svårt med löpningen så fort jag blev flåsig. Andetaget som ett rossel. Alltid. Drömde jag otäcka drömmar nattetid så handlade de ofta om jag sprang. Men för sakta. Det otäcka kom ifatt mig. Tolkade det som något helt annat än att det handlade om just det hela att springa. Nu vet jag inte längre. För det här med att springa har verkligen varit något som jag alltid avskytt. När jag arbetade med ungdomar med missbruksproblem så hade vi ett stående inslag av motion. Vi sprang en slinga, kunde bli uppåt en mil. Jag sprang, men avskydde det hela tiden. Det var svårt att förmedla någon glädje i det, det blir ju övertydligt när jag tänker på det idag. Men då var det mer ett inslag av att kroppen ska späkas och tuktas. Idag ser mitt fokus helt annorlunda ut som ni vet. Men löpningen. Ja. Den är som en vit fläck på min kropps karta. Jag läser i bloggar och blir inspirerad, tänker att det är för andra, inte för mig. Sedan är det inslaget av prestation. Jag tror kroppen är gjord för att springa. Också. Men inte för att sträcka muskler eller hälsenor, utan helt enkelt av lust. I fredags morse vaknade jag med den lusten. Jag vet inte var den kom ifrån men plötsligt ville jag springa. Testa steget. Helt för mig själv. Utan tanke på pronation eller tid. Inte ens på längd. Men med min egen variant. Jag ville ha fokus på mitt andetag. Via näsan. Bestämde mig för att springa och andas genom näsan. Och inget annat. Och när jag kände för att öppna munnen så övergick jag istället till att promenera. Så där höll jag på. Det blev inte många minutrar som jag faktiskt sprang. Men det är oviktigt. Det intressanta är att det här hållet i höger sida som alltid varit min följeslagare vid löpning plötsligt dök upp, precis när jag ville öppna munnen. Det finns något där att undersöka. Jag har varit ute i naturen och "sprungit" i tre dagar i sträck. Och andetaget drar jag ner så djupt jag kan. Med snudd på panik när munnen vill öppna sig. Men då slutar jag springa. Jag kommer att hitta något här, jag är säker. Vad tror du?

Törstig?

Jag kan så länge jag minns vaknat och varit törstig. Har aldrig ens funderat över varför. Men nu vet jag. För när jag sover med tejp över munnen så är jag inte törstig när jag vaknar. Så simpelt. Men när jag sover har jag munnen öppen och förlorar 40 % av min vätska därifrån. Inte konstigt att jag velat svepa några glas vatten det första jag gjort. Men inte nu. Det är så skönt!  Jag har aldrig ens funderat över om jag sovit med öppen mun eller inte, har tagit för givet att den varit stängd. Jag snarkar inte. Jag sover tyst. Hade över huvudtaget inte reflekterat över det. Men nu vaknar jag otörstig och känner mig glad.

Mjölksyra. Medveten andning IV

Det här med mjölksyra är ganska intressant. Om du överandas så känner du av det mer. Helt enkelt. Det är ofta så att vana motionärer och atleter överandas. De andas hårt och med öppen mun när de tränar och så gör kroppen så även i vila. Vänd på det. Stäng munnen när du tränar. Vad du än gör och upptäck att mjölksyran går att hantera. Till och med bli kvitt. Pusta och stånka inte ut genom eller via munnen. Stäng den. Näsandas, djupandas, tystandas och lung- och ro-andas. Vad du än tränar. Du vinner på det  alla dagar i veckan.

Nyponsoppa och långpromenad

Första andningsveckan klar. Sovit med tejp varje natt. Vaknar dock inte varje morgon och har den kvar, men de morgnar jag gör det känns det extra fritt inombords. Gått några långpromenader i veckan med stängd mun och yogar ju alltid med stängd mun. Övat lite med relaxatorn och det är inte klokt vad det tar i magmusklerna när man använder sin diafragma till att blåsa ut luften. Upplever att min utandning är lite längre än tidigare. Vill träna mer med den.
   Tvättar sofföverdragen och gör allt jag inte hunnit med tidigare. Sköna lördag. Långpromenad i den klara luften. Träden står blickstilla och andedräkten är inte lika tydlig när man stängt sin mun. Förstås. Man förlorar ju inte lika mycket vätska då. Bakat bröd på kokosmjöl och ägg, dricker hemmagjord nyponsoppa som smakar barndom och extra gott när kinderna är röda. Dricker först kaffe och sen nyponsoppa, skön kombo.

Nyponsoppa; blanda 6 dl kallt vatten med nyponmjöl, 0,75 dl och lite vaniljpulver. Koka upp. Tillsätt eventuellt någon sötning när soppan är varm. Jag använder honung ibland. Idag tog jag agavesirap, naturligt sött som inte höjer blodsockret. Så mustigt gott! Kan dricka kall och varm.

Motstånd och motstånd

Fick en kommentar i förra inlägget om att moståndet var för klent för en del i själva relaxatorn. Well. Har man en vältränad diafragma och känner att det är den som jobbar ordentligt (man kan ju faktiskt fuska :) och bara köra via munnen och inte styra med magen) så kanske man ska snäppa upp det. För att springa snabbt och andas ut med ett motstånd, det kräver en hel del. Jag är inte där än själv, på länga vägar, men vill ändå lyfta frågan, för den är intressant tycker jag. Använder du relaxator och i så fall hur?

Intervallträning av andningen

Andningsmuskeln nummer ett,  diafragman, kan man faktiskt träna upp. Om man känner på sin diafragma med händerna, letar sig in i kanten av bröstkorgen och runt så kan man känna om den är stel eller mjuk. Min är mjuk på hela framsidan men inte på sidorna, där är den inte elastisk. Mera hård och otillgänglig på ett oelastiskt sätt. Eftersom jag är fast besluten att förändra och förbättra mitt andetag, läs förlänga min utandning som de senaste åren liksom klippts av, så fortsätter jag utforskandet i min medvetna andning. På kursen Medveten Andning får man ett hjälpmedel, en relaxator som man använder för att just träna sin diafragma. Man kan köpa den själv också naturligtvis. Det är som en slags intervallträning för diafragman. Det går till så att man har relaxatorn i munnen, andas ut via den. Det finns ett motstånd man kan ställa in. Det verkar så simpelt, men det fungerar. Jag har faktiskt förlängt min egen utandning och jag jobbar vidare. Här andas man in med näsan och ut med munnen och det är kanske lite motsägelsefullt kan man tycka, men relaxatorn hjälper till att träna diafragman och andningsmusklerna och det påverkar direkt ditt andetag. Man kan även motionera, springa eller vad man sysslar med och använda den. Själv så andas jag med den på kvällen när jag läser eller tittar på tv. Jag börjar få kontakt med min diafragma, eftersom min utandning sakta har börjat förlängas. Det är ren vetenskap, fantastiskt för den hjälper mig sedan i yogan där andetaget är nummer ett. Vågar du testa?

 

Vår egen wasabi

Jag har blivit så spartansk i min mathållning. Och det är helt okay! Det är till och med skönt. Men något som jag verkligen fastnat för är pepparot. Jag äter det till kött. Jag äter det till fisk. Jag blandar smör med pepparot och simsalabim. Vår egen wasabi.

Kliandet inuti

Det där kliandet inuti. Det där som står för något som jag inte alltid vet vad det är. En slags själens irritation. Tidigare har jag tolkat det som att jag är sugen på något. Kaffe. Choklad. Ost. Smågodis. Men det är ett mentalt tillstånd som inte kräver mat eller dryck, det är ett tillstånd där något gnager i mig och som jag tidigare helt felaktigt tagit som att jag behöver stoppa i mig någonting. Så fel. Nej, inte fel att stoppa i sig choklad eller vad man vill, men orsaken måste vara rätt. Så lång tid det tog för mig att hitta rätt. Att tolka min egen kropps och sinnes signaler. Säga vad man vill om LCHF eller lågkolhydratkost, det har fått mig att förstå mig själv lite bättre. Faktiskt. Hur är det för dig? Känner du samma som jag?