Mitt emellan

Ibland när jag håller min uddiyana bandha, kroppslåset mitt på kroppen, så vill jag inte släppa ut magen igen. Jag vill stanna i det här mitt emellan. Mitt emellan utandning och inandning. Där. DÄR finns något som är fantastiskt behagligt, något jag vilar i. Något jag hämtar kraft i. Något som ALLTID för mig längre in i min asana ,dit jag ska. Som visar vägen. Det är helt otroligt. Jag skulle inte kunna tänka mig att yoga utan min uddiyana. Det är helt enkelt så. Den tillför den extra dimension som jag behöver. Och ja, jag drar in den efter varje utandning, vilken position jag än befinner mig i. Svårare i bakåtböjar :) Och nej, inte om man har mens. Aldrig då. Men annars - mitt emellan vilar jag.

Bilden på Zhander, är fotograferad av Dan Lindberg Här ser man tydligt vilken fantastisk uddiyana han har dragit in.

Igen och igen och igen

Vet inte hur många gånger jag fått hosta och sedan blivit frisk igen sedan jul. En sväng med antibiotika och nu lite allergi. Men det värsta för mig är faktiskt vinden. Min helt egna ovetenskapliga observans av mig själv visar att så fort det friskar i och vinden blir kraftig så börjar jag hosta någon dag senare. Inte så att jag går och väntar på det, utan jag vaknar av hosta och så hör jag vinden skallra i taket och skorstenen. Det tjuter i fläkten i badrummet av vind så jag måste stänga av den. När vi kommer ut så är trappen prickig av små snökorn. Och det blåser rejält. Det är inte så att jag avskyr vind. Ibland är det härligt, som på sommaren, som vid havet eller egentligen som nu - den torkar upp. Men jag hostar. Igen och igen och igen...

Strypsnaran

Idag kulminerade bråttomfaktorn. På jobbet. Ofta stressigt den här perioden. Men inte hela tiden. MEN. De här senaste veckorna har det dragits ihop mer och mer, som en snara som dras åt kring halsen. Så många delar att hålla isär för mig och så många jag måste krusa för att det ska bli klart och i hamn. Idag var det värre än någonsin när ett jobb bara fallit mellan stolarna men ska vara klart kl 16 idag. Då. Låste. Jag. Min. Dörr. Så satte jag mig bredbent och slöt ögonen till hälften. Lät pupillen slappna av inåt. Andades ner i centrum. Drog ner andetaget så djupt jag kände. Det är magiskt. För även om jag vardagsvis andas långt ner så måste jag styra andetaget för att få ner det maximalt. Och när jag gör det. Då stannar det upp på något vis. Tillvaron snurrar men utan att jag deltar på samma vis. Utan andetaget skulle jag vara en tokstressad människa. Ja, och på sikt så vill jag gå ner i tid här, syssla med det viktigaste :) Tills dess andas jag på. Utan strypsnara. Jag knyter upp den helt enkelt.

Practice eller träning?

Ibland tror jag att ordet träning i yogasammanhang ställer till det i onödan. Människor uppfattar det som något som är som gymanstik eller till och med akrobatik ibland. Och många gör rörelser de inte bör göra, utan att veta om det och skadar sig följaktligen, i nuet eller längre fram. Det är en andlig disciplin, som sker fysiskt. Och om man vill hitta ännu en skillnad i vad det är så tänker jag andetaget. Man utför sina positioner, rörelser eller serier eller om ni vill asanas, vinyasas, kriyas till sitt andetag. Och där är den största skillnaden. Tänker jag. Att man andas och kroppen rör sig inte bara med muskler, leder och kroppsdelar. Det är energin som får den att hitta flowet. det som gör skillnad i att utöva yoga är att det är andningen som är verktyget. Mer än kroppen. Egentligen. Så tänker jag. Så fungerar det för mig idag. Och det är en helt fantastisk känsla när andningen flyter runt och får kroppen att orka hur länge som helst ibland, känns det som. Som får kroppen att vakna till liv och vara precis så intelligent som den är. Hur tänker du?

Slow life

Man pratar mycket om slow food. Jag brukar tänka slow life, att jag har ett långsammare liv än tidigare. Kan det hänga ihop med andetaget? Ja jag tror faktiskt det. Att när man andas djupt ner och lugnt. Nedanför sin navel, då lugnas hela systemet ner. Kroppen blir långsam och lugn. Inte seg. LUGN. Och mjuk. Stark på ett innerligt vis. Jag går och skrotar i gummistövlar och lyckokänslan hänger ihop med barndomsminnen när man lekte hela dagarna ute. I gummistövlar. I leran och vattnet. Jag har inte glömt den känslan. Och faktiskt så rullar den runt i mig nu igen när jag krossar isen på vattenpölen, som frusit under natten, och bara luktar och tittar. Barnet i mig får mer plats sedan vi flyttade ut på landet. Så måste det naturligtvis inte vara, men för just mig är det så. Och jag är så glad i mitt långsamma liv, så långt ifrån hur jag har levt. Ja faktiskt. Och livet är sakta. Som andetaget. Slow life.