Ljust och fräscht

Måste bara gå ut. En liten liten stund. Vitt glimmande frosttäcke och solen som ler lågt och varmt. Känner mig som det bara är jag vaken. Fast det är mitt på dagen. Så tyst. Så stilla. Ljust. Har legat däckad sedan i torsdags och vet hur gott det gör att få röra på kroppen. Lite. Andas friskt luft. Lite. Även om den friska luften är kall. Jag knyter halsduken över mun och näsa och håller samtidigt munnen stängd. Värmer upp mina andetag på det viset och går sakta. Ett hus jag aldrig tidigare sett ligger gömt i skogsbrynet. Så märkligt! Men ofta ser jag annat när jag går sakta. Det glimmar i alla grässtrån på ena sidan vägen och på den andra inte alls. Så olika det är. På sidorna. Precis som i kroppen. I yogan. Kanske till och med i andetaget? Har inte tänkt så men det kanske är så? Ibland... Går en halvtimme och är helt slut. Men ändå nöjd. Missade Fredrik Lindströms och Henrik Schyfferts föreställning Ljust och fräscht i fredags. Men idag får jag ändå en liten dos av just ljust och fräscht :) Kryper ner med raggsockor i soffan igen. Snart är den här ändlöst långa månaden slut. Andas djupt trots hostan. Tar in hela det ljusa fräscha inuti bröstkorgen.

Tyst i mina andetag

Jag har tappat min röst. Nästan helt. Så overkligt på något vis. Det kommer ett ljud en stund efter att jag har försökt säga något. Ringer till sjukvården och lyckas på något vis förmedla mina frågor. Men det är tystnad som gäller. För mig. En vecka ungefär eftersom förkylningen slängt sig på mina stämband. Är det en slump? Tja. Vem vet. Kanske är det ett litet subtilt tecken på att jag ska dra ner på mitt tempo. Jag stressar inte. Det gör jag faktiskt inte. Men har mycket inplanerat på mitt jobb. Jag möter ofta människors uppskruvade förväntningar, som om jag kunde trolla. Nu när jag vänligt men bestämt har avbokat alla möten och vilar hemma får jag ett mail där en person önskade att jag hade kunnat teckenspråk så vi hade kunnat mötas ändå...Nej, det var inget skämt. Ibland tror jag att världen är galen. Så viktigt är inte det vi sysslar med. Man får helt enkelt följa med. Jag är tyst. Och andas. Lyssnar till mina egna andetag.

Överandas du?

Överläkare Johannes Lindh tar i sin bok "Medicinskt svårförklarliga symtom" upp hur en dålig andning är involverad i en mängd hälsoproblem. Det är så intressant att jag klipper ur ett stycke. Nog är det något att tänka mycket på? Hur vi andas? All intressant information om medveten andning hittar jag här: www.sorena.se

"Kroppen fungerar annorlunda =funktionell rubbning
När vi inte får den vila/återhämtning vi behöver, så sker förändring i kroppen:

1. Muskelspänningar kan ge huvudvärk, ont i nacke/axlar (som leder till yrsel), ont i hela kroppen, tandagnisslan, heshet m.m.

2. Man kan också se förändringar i våra stresshormoner som kortison och adrenalin. Kortisonsystemet fungerar helt enkelt inte som det ska. Leder bl.a. till omotiverad trötthet. När det gäller adrenalin i kroppen, så ökar det och det ger symtom som kalla fingrar, tår, magen trivs inte, man kan bli förstoppad. Det stör andra balanser i inre organ, så man kan få torr mun/ögon och hjärtklappning.

3.Det visar sig att människor får en viss hyperventilation, en överandning, så att man andas ut för mycket koldioxid. Hyperventilationen är så låggradig att den inte märks på individen. Hyperventilationen stör kroppens celler, det medför i sin tur ändrade organfunktioner i kroppen som att blodkärl drar ihop sig, man får sämre blodflöde till hjärna, muskler, hjärta och grovtarm. Hyperventilationen gör också att retbarheten/känsligheten i nerver och muskler ökar, så det blir svårare att slappna av de spända, ömmande musklerna. På sikt ser man också en ökning av känsligheten för ljus, ljud och kemikalier (dofter, mediciner).

Andra förändringar i kroppen gör att man lättare blir andfådd än normalt, man får också svårare att hålla andan och behöver längre återhämtning efter ansträngning. Alla dessa förändringar i kroppens funktion kallar vi funktionella rubbningar."

Kalla andetag

Så snart vinden tystnar och kylan kommer med frost och klara nätter - då andas jag lättare. Det är ett faktum. Så fungerar jag och det är lite skönt att hitta det som är ens egna svagheter och styrkor i kroppen. Eller hur man ska säga det. Veta vad som påverkar mer än annat. Kylan bekommer mig helt enkelt inte. Jag gillar den! Skulle jag välja mellan varmt och kallt så väljer jag kallt. Varken sämre eller bättre än något annat. Och andetaget, det rullar på. Djupt djupt. Nästan hela tiden. Via näsan förstås. Gott att andas så. I kylan :)

Fridykning - djupandning

Ser en intervju med en skådespelerska på morgon-tv. Jag har glömt hennes namn men inte det hon sa :) Hon berättade om fridykning som var en del av hennes olika passioner. Hon ville dyka i det tysta, utan tuber och bubblor. Utan väsen. Bara vara. Efter ett tag blir man lite forcerad och diafragman drar ihop sig för att den vill dra in luft, som hon uttryckte det. Då stannar man i den känslan och kapitulerar på sätt och vis men finns ändå helt medveten. Under ytan. Det lät så läskigt att jag kände att jag måste prova! Att inte dras med i att jag måste ha luft NU och ta sig till ytan, utan att stanna under. En stund till. Innan man tar sig upp. Tänker att vår omedelbara lust att andas just nu, den finns också i yogan. När man inte vill stanna i mellanrummet, mellan in och utandning, tempot kan bli forcerat. Om man böjer nacken inför sig själv och stannar i det, då infinner sig en frid - en frid som jag ibland inte vill släppa. När jag har min uddiyana bandha indragen efter utandningen och jag är helt tom, då - DÅ kommer friden. Jag vill nästan inte andas in igen, men självklart gör jag det för jag måste. Men friden, den där glimten av det stora fridfulla - har man sett den en gång vill man dit igen. Jag vill dit igen. Hela tiden. Och förmodligen är det samma med fridykning. Eller forspaddling. Eller skidåkning. Man kan hitta det överallt tror jag. Det beror helt på människan. Men. I vissa lägen, som fridykning och yoga, hamnar man där lättare. Tänker jag. Tror jag. Vad tror du?

Bilden är på Zhander, man ser hans fantastiska uddiyana bandha indragen, den är tagen av Dan Lindberg

Törstig i öknen men rädd för att drunkna ?

Lyssnar på radio i bilen. När jag kör på kvällen. Gillar det skarpt och gärna när det är något man lär sig eller får reda på. I Karlavagnen härom kvällen så pratades det om D-vitamin. Den vitamin vi får i oss av solen via huden på sommaren. Men som många av oss lider brist på under den mörkare årstiden. Och hur många sjukdomstillstånd som kan bottna i det! Och hur många som inte skulle behöva drabbas av depressioner när det blir mörkt. Jag blir helt förbluffad. Läkaren som radiojournalisten intervjuar är så där trygg i sina fakta. Jag bestämmer mig direkt. Här ska ätas D-vitamin. Och jag ska inte lida brist. Att vara rädd för att överdosera D-vitamin är ungefär som att vara i öknen och törsta ihjäl och samtidigt vara rädd för att drunkna... Kände du till d-vitaminens stora betydelse?

Inte utan min näskanna

Neti. Sköja näsan på yogiskt vis. Som numera är vedertaget av öron-näsa-halsläkare också :) Jag gör det inte varje dag. Jag gör det när jag känner behov av det. Blev plötsligt så nästäppt och torr i näsan att det inte gick att andas via den igår kväll. Och då tog jag fram min blåa näskanna. Som jag nästan glömt bort att jag har. Och det lossade förstås. Och tänk att så lite gör så mycket. Tänker också på alla dessa människor som blivit beroende av nässprayer och som inte kan vara utan. Jag har en arbetskamrat som är så. Jag tipsade om näskannan, men hon tyckte det verkade lite äckligt. Men att dra upp kemiska substanser i näsan, i form av läkemedel, som hon nu är beroende av det är inte äckligt... Ibland tror jag att vi har något slags snedvriden syn på våra kroppar och vad som egentligen är äckligt. Jag älskar min näskannna!

Nånat bilden härifrån http://www.renasnoken.se