Innan det bröt ut

I måndags kväll kände jag influensan börja krypa in under skinnet. Alla symtom fanns där. Huvudvärken. Bomullskänslan inuti skallen. Raspet och hesheten i halsen. Smärtan i bröstkorgen när jag andades. Tröttheten med stort T. Och jag bestämde mig då. Trots att jag skulle gå en kurs på jobbet som jag längtat efter så stannade jag hemma. Hemma. Och vilade mig frisk i två dagar. Visst är det ganska fantastiskt? Att när man förmår sig att släppa alla måsten, som jag ju också kan när jag inte har småbarn, och bara lyssnar inåt och gör det som krävs, då går det lätt och fint. Så många år. Så många måsten. Så många ivriga tankar och händelser. Och nu. Vila och andas. Det räcker så långt. Så långt. Och kanske är jag priviligierad. Men jag har också gått några ronder med mig själv. Tills jag hittat den inre ledstjärnan. Det som säger direkt vad som behövs. Haft så svårt att lyssna till mig själv. Försökt övertala mig själv. Sagt att det inte passar så bra att bli sjuk nu... nä, passar det någonsin? Men om man behöver vila, då tror jag att kroppen säger till. Som nu. Och den här gången lyssnade jag. Det tog slut innan det bröt ut.