fredag 28 oktober 2011
Babyandning
Mitt lilla barnbarn. Hon andas med magen. Hela tiden så är det där det rör sig när hon snusar. Vi har ju gjort det från början, andats så. Och så händer annat och vi drar upp andetaget så långt när vi blir stressade, trängda eller rädda. Utan att vi riktigt noterar det. Men hennes lilla mage, den rör sig precis som den ska. När hon andas. Snusar gott i min famn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ljuvliga!
SvaraRaderaJag tänker mer och mer på min andning. Allt oftare får jag också en bild framför mej på en liten bebis och det otvungna i dennes andetag.
Måste vara underbart med barnbarn, en ynnest med omvälvande kärlek!
Visst är det fantastiskt! Och jag använder ofta den liknelsen när jag pratar andningen (ja, du vet ju). Kram
SvaraRaderaJa tänk att allt är så naturligt när vi föds, sen ska vi krångla till det:)
SvaraRaderaKram Lotta